KOPPEL

(del 2)

VAD FINNS DET DÅ FÖR PROBLEM MED KOPPEL?

1. Hunden får farosignaler via kopplet. Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje bestraffning och korrigering skapar i själva verket farosignaler för hunden. Genom koppelrycken så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på och ger hunden signaler om fara – ofta innan faran ens inträffat!

BOTEMEDEL: Sluta använda dig av farosignaler; ryck inte till dig hunden i någon situation, dra den inte till dig, håll inte tillbaka den med hjälp av kopplet, korta inte in kopplet. Låtsas som att hunden är lös och lär den att lyssna på dig!

2. Koppelryck och alla typer av kommunikation via kopplet ”täpper igen” samarbetskanalen hos hunden. Om det är en ras med en liten samarbetskanal så går det jättefort; är det en ras med större samarbetskanal (mer avlad för samarbete) tar det lite längre tid. De som förespråkar koppelkommunikation (oavsett mjuk eller hård inriktning) håller ofta på med hundraser som är avlade på samarbete och som därigenom har stor samarbetskanal som är svårare att ”proppa igen”.
BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös, prata med den, lär den att lyssna på din röst istället för på kopplet.

3. Hundar som tar i mer när det tar emot, hundar som har mycket kämpa-glöd, drar ofta lika mycket tillbaka när man kommunicerar via kopplet med koppelryck, segdragning, ”fiskning” etc.

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden att inte dra i kopplet, genom att stanna när hunden drar. Skaffa ett ”transport-set” som du transporterar hunden i när du inte orkar eller har tid att koppelträna, helst en sele eftersom hundar kommunicerar bättre i sele.

4. Många hundar lär sig att bete sig på ett sätt i koppel (ofta dåligt) och ett annat när de är lösa (ofta bra). Då kan man säga att hunden har lärt sig en koppelstrategi, som ofta är mindre lyckad. Det är dessa hundar som ser ut som om de har ”koppelallergi”.

BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös. Dra inte undan hunden, locka på den istället.

5. Koppel är egentligen fullständigt oetologiskt. Hundar håller inte varandra i koppel och de pratar inte genom ”snören”. Att människor gör det är i och för sig en helt annan sak, som man skulle kunna godta ifall man såg att hundar köper koppelkommunikation fullt ut. Alla hundar med ”koppelallergi” är emellertid bevis för att hundar inte förstår koppelkommunikation på det sätt vi gör det på. Alltså är det lika bra att betrakta koppel som oetologiskt och alltid låtsas som att hunden är lös.

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös. Sätt en sele på hunden.

6. Koppel i kombination med halsband är mest problematiskt. Halsbandet trycker mot struphuvud och sköldkörtel, vilket inte omöjligt påverkar thyroid-produktionen negativt. Det i sig gör hunden mer stressad än nödvändigt. Dessutom är halsband en mycket större ”trigger” (igångsättare och påhejare) än vad en sele eller nosgrimma är.

BOTEMEDEL: Sele! Antidrag-sele för stora hundar, alternativt nosgrimma.

(Stryphalsband är i detta fall det värsta redskapet av alla, eftersom dess enda syfte är att strypa åt runt hundhalsen. Åtstramningen åstadkoms inte bara av hunden, utan också av människans dåliga koppelhantering vilket är väldigt orättvist mot en hund som inte kan välja halsband. Att göra hunden så känslig för trycket runt halsen att den aldrig drar är väl ok (jämförbart med ”mjuk mun” inom hästeriet), men de flesta människor klarar inte detta utan drar och sliter i hundens stryphalsband utan eftertanke. Det är också ironiskt att det finns stryphalsband som inte skadar hundens päls, då ju själva tanken med ett stryphalsband är att strypa åt runt hundhalsen och snudd på skada hunden. Men pälsen skonas ju i alla fall…)

Den tredje och sista delen kommer att avhandla fortsatta koppelproblem. Missa inte!

Mycket passande hade Hundsport två artiklar om koppel i nummer 11 -09! En händelse som såg ut som en tanke, då jag redan hade skrivit detta inlägg i stort sett klart innan Hundsport kom!

Detta inlägg kommer i tre delar.

KOPPEL

Koppel förtjänar ett eget kapitel, inte minst för att vi människor har så svårt att hantera det på ett för hunden bra sätt.

Jag gillar hundkoppel! Använder det själv väldigt ofta, främst som livlina, eftersom jag inte kan ha mina hundar lösa efter bilvägen där vi oftast promenerar. Jag gillar också att inte alltid behöva kolla var mina hundar är, utan veta att de befinner sig i andra änden av kopplet. Så hundkoppel är verkligen ett jättebra redskap för att hunden inte ska bli överkörd, när man enkelt behöver hålla reda på hunden och när man behöver knyta fast den. Men det är ett helt värdelöst redskap för att kommunicera med hundar, och ändå är det på det sättet vi oftast använder koppel!

Att koppelhantering är en svår konst ser man så fort man tittar på hundägare. Det rycks, det slits. det ”fiskas” och det segdras. Allt i tron att hunden ska bli lydigare. Till och med professionella hundtränare rycker och sliter i kopplet, som om kopplet är någon slags telefonledning till hundens medvetande. Skickliga hundtränare får ändå kontakt och kommunikation med hunden, men ”vanliga” hundägare som rycker och drar i hunden åstadkommer oftast en hund som inte lyssnar. Hunden lär sig helt enkelt att lyssna på kopplet istället för människan. Man kan ju tycka att det inte spelar någon roll, men det gör det!

Innan jag går in på problemen med koppel och koppelhantering, vill jag bara berätta att det finns sätt att slippa alla koppelproblem och ändå fortsätta ha hunden kopplad:

Låtsas som att hunden alltid är lös!

Så enkelt är det! Det är inte ens svårare än det låter, det är bara en omställning i tanken som behövs! Kopplet är en livlina, inte ett kommunikationshjälpmedel. Kopplet finns enbart för att du ska veta var du har hunden. I övrigt är hunden ”lös” i din fantasi. Vilket innebär att du måste börja peta i hunden istället för att rycka i kopplet, att du måste tala om för hunden när ni ska gå vidare istället för att dra i den, att du måste sluta stå och smårycka (”fiska”) i hunden i tid och otid samt att du måste sluta rycka i kopplet när hunden drar. Och så vidare.

Del 2 handlar om problemen med koppel. Missa inte det!

Jag anser att tröst, daltande och ömkande – att helt enkelt tycka synd om hunden oavsett situation – är en av de största taskigheter man kan göra mot en hund. Naturligtvis finns det taskigheter som är värre, men om man tittar på vad folk i allmänhet gör mot sina hundar, så är tröst och ömkande det som många gånger gör hunden oförmögen att klara av sin omvärld.

Eftersom jag föder upp hundar och därefter tar emot dem för trimning på ett trimbord tillsammans med deras ägare, har jag sett en hel del av tröst i olika former. Jag ser också många exempel på tröst i vardagssituationer där det inte bara är taskigt mot hunden, utan också skapar en hund man egentligen inte vill ha. Tyvärr förstår många människor inte vad de håller på med, men när man påpekar belönings- och responstanken för dem så inser alla hur uppenbart och logiskt det egentligen är.

Tröst kan vara mer än det ser ut att vara vid första anblicken. Du kanske tänker på när hunden har gjort sig illa och du verkligen tröstar. Du kanske tänker på hur man daltar med små hundar som om det vore ett litet barn och låter dem få ”sin vilja igenom”. Du kanske tänker på någon som lyfter upp sin hund och därmed ömkar den.

Jag tänker också på den typen av dalt. Men jag tänker framförallt på alla hundar som gnäller och får ett svar. Alla hundar som blir ”lugnade” av sina ägare med ett ”-Såja, såja” eller liknande och lite klappar för att ”lugna sig”. Alla hundar som skäller osäkerhetsskall vid dörren för att de ännu inte lärt sig att man inte behöver och då får en ägare som går fram till hunden och klappar om den för att förklara att det inte finns något att oroa sig för. Alla hundar som skäller vid hundmöten och ser rädda ut så att hundägaren genom klappar och rösten försöker få hunden mindre rädd. Alla hundar som fått pulpan lite klippt så att ägaren blir rädd, ömkar och slutar klippa klorna just då för att fortsätta sen. Alla små hundar som ideligen blir upplyfta så att de inte får möta världen på egen hand. Alla hundar som skäller eller ylar av separationsångest och får en öppnad dörr eller t.o.m ett muntligt svar av sin ägare. Jag tror att du har fattat galoppen.

En av de värsta saker jag hört talas om var en familj som varje ”smällarkväll” satt i tvättstugan i källaren tillsammans med den skotträdda hunden. Som om hunden blev mindre rädd av att ägarna visade sig rädda…

Allt detta är exempel på när vi tycker synd om våra hundar, men egentligen håller på med inlärning på hög nivå! I alla exemplen får hunden respons för sitt beteende, vilket gör att den lär sig att bete sig just så. Det är så enkelt, men ändå så är detta ett av de områden där människor verkar ha svårast för att låta bli att ge hunden respons. Det är så mycket lättare att trösta hunden, att försöka lugna den, att lyfta upp den. Men man måste förstå att alla såna handlingar blir belöningar och responser för det beteende som hunden just då uppvisar. Och det leder ofelbart till inlärning av just det beteendet!

Om du vill ha en hund som inte är rädd för andra hundar, gör ingenting om den blir rädd. Vill du ha en hund som kan få klorna klippta, gör ingenting när du råkar klippa i pulpan utan fortsätt precis som om ingenting har hänt. Vill du ha en hund som inte skäller i onödan vid dörren, gör ingenting – och då menar jag INGENTING – tills det har gått över. Vill du ha en hund som inte skäller/ylar av separationsångest, gör ingenting så länge skällandet/ylandet pågår. Vill du ha en hund som kan möta världen på egen hand, lyft aldrig någonsin upp den!

Visst kan det finnas skäl att lugna en hund ibland, men det bör inte användas mer än nödvändigt och bara i sådana sammanhang där hunden inte behöver lära sig att hantera situationen, t.ex hos veterinären, eller om den blir riktigt rädd. Men använd då bara händerna, aldrig rösten! Säg alltså ingenting till hunden när du klappar den lugnande, utan ge den då bara lite fysisk beröring, såsom hundar skulle gjort med varandra. Då undviker du den inlärningssituation som så lätt uppstår vid tröstande. Men den generella regeln är fortfarande att undvika att trösta, ömka och dalta hundar överhuvudtaget!