Ingelas Hundskola

Kanske denna viktiga kunskap är en av de större förklaringarna till de stora skillnaderna hos hundraserna? Det kanske också är en av de stora förklaringarna till varför så många hundar har problem med stress? Det var i alla fall de tankar som dök upp i mitt huvud när jag av en slump läste detta:

***************************************************

Förvärvade egenskaper, som inlärda beteenden, kan gå i arv. Det visar en ny studie på höns, gjord av professor Per Jensens forskargrupp. Höns som fötts upp med oförutsägbar tillgång på mat utvecklade ett effektivare födosök – en förändring som nedärvdes till kycklingarna.

En av hörnstenarna i den moderna genetiken och i 1900-talets uttolkning av evolutionen är att förvärvade egenskaper, som till exempel inlärda beteenden, inte kan gå i arv. 


Men på den punkten finns skäl att tänka om. LiU-forskarnas studie på höns visar att detta faktiskt sker och att det kan vara ett viktigt sätt för djur att anpassa sig till nya levnadsbetingelser. 

Redan för par år sedan kunde forskargruppen under Per Jensen visa att stressade höns fick problem med inlärningen. Samma problem uppvisade senare också deras avkommor – som inte utsatts för samma stress. 


Denna gång visar forskarna att även positiv inlärning kan nedärvas. 


Daniel Nätt, doktorand i etologi vid Linköpings universitet, födde upp höns med oförutsägbar tillgång till mat. De utvecklade då ett mer effektivt födosök på bekostnad av undersökande beteende, en inlärd beteendeförändring som gav dem bättre förutsättningar att få i sig tillräckligt med mat. 

Deras honliga avkomma uppvisade samma förändrade födosök, och oavsett kön växte avkomman bättre, blev mer socialt dominanta och hade bättre överlevnad jämfört med avkomma från höns i en normal miljö. 


Forskarna fann att aktiviteten i en rad gener i hjärnan ändrades i den oförutsägbara miljön och även denna genetiska skillnad ärvdes av kycklingarna. 

Mekanismerna för den genetiska nedärvningen av förvärvade förändringar är fortfarande okända, framhåller Per Jensen och Daniel Nätt. 


– Men fenomenet kan bidra till att förklara hur utvecklingen ibland kan gå mycket snabbare än traditionell evolutionsteori tycks förutsätta, till exempel när djur tämjs och avlas av människor, säger Per Jensen. 


— 


Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

Jag anser att tröst, daltande och ömkande – att helt enkelt tycka synd om hunden oavsett situation – är en av de största taskigheter man kan göra mot en hund. Naturligtvis finns det taskigheter som är värre, men om man tittar på vad folk i allmänhet gör mot sina hundar, så är tröst och ömkande det som många gånger gör hunden oförmögen att klara av sin omvärld.

Eftersom jag föder upp hundar och därefter tar emot dem för trimning på ett trimbord tillsammans med deras ägare, har jag sett en hel del av tröst i olika former. Jag ser också många exempel på tröst i vardagssituationer där det inte bara är taskigt mot hunden, utan också skapar en hund man egentligen inte vill ha. Tyvärr förstår många människor inte vad de håller på med, men när man påpekar belönings- och responstanken för dem så inser alla hur uppenbart och logiskt det egentligen är.

Tröst kan vara mer än det ser ut att vara vid första anblicken. Du kanske tänker på när hunden har gjort sig illa och du verkligen tröstar. Du kanske tänker på hur man daltar med små hundar som om det vore ett litet barn och låter dem få ”sin vilja igenom”. Du kanske tänker på någon som lyfter upp sin hund och därmed ömkar den.

Jag tänker också på den typen av dalt. Men jag tänker framförallt på alla hundar som gnäller och får ett svar. Alla hundar som blir ”lugnade” av sina ägare med ett ”-Såja, såja” eller liknande och lite klappar för att ”lugna sig”. Alla hundar som skäller osäkerhetsskall vid dörren för att de ännu inte lärt sig att man inte behöver och då får en ägare som går fram till hunden och klappar om den för att förklara att det inte finns något att oroa sig för. Alla hundar som skäller vid hundmöten och ser rädda ut så att hundägaren genom klappar och rösten försöker få hunden mindre rädd. Alla hundar som fått pulpan lite klippt så att ägaren blir rädd, ömkar och slutar klippa klorna just då för att fortsätta sen. Alla små hundar som ideligen blir upplyfta så att de inte får möta världen på egen hand. Alla hundar som skäller eller ylar av separationsångest och får en öppnad dörr eller t.o.m ett muntligt svar av sin ägare. Jag tror att du har fattat galoppen.

En av de värsta saker jag hört talas om var en familj som varje ”smällarkväll” satt i tvättstugan i källaren tillsammans med den skotträdda hunden. Som om hunden blev mindre rädd av att ägarna visade sig rädda…

Allt detta är exempel på när vi tycker synd om våra hundar, men egentligen håller på med inlärning på hög nivå! I alla exemplen får hunden respons för sitt beteende, vilket gör att den lär sig att bete sig just så. Det är så enkelt, men ändå så är detta ett av de områden där människor verkar ha svårast för att låta bli att ge hunden respons. Det är så mycket lättare att trösta hunden, att försöka lugna den, att lyfta upp den. Men man måste förstå att alla såna handlingar blir belöningar och responser för det beteende som hunden just då uppvisar. Och det leder ofelbart till inlärning av just det beteendet!

Om du vill ha en hund som inte är rädd för andra hundar, gör ingenting om den blir rädd. Vill du ha en hund som kan få klorna klippta, gör ingenting när du råkar klippa i pulpan utan fortsätt precis som om ingenting har hänt. Vill du ha en hund som inte skäller i onödan vid dörren, gör ingenting – och då menar jag INGENTING – tills det har gått över. Vill du ha en hund som inte skäller/ylar av separationsångest, gör ingenting så länge skällandet/ylandet pågår. Vill du ha en hund som kan möta världen på egen hand, lyft aldrig någonsin upp den!

Visst kan det finnas skäl att lugna en hund ibland, men det bör inte användas mer än nödvändigt och bara i sådana sammanhang där hunden inte behöver lära sig att hantera situationen, t.ex hos veterinären, eller om den blir riktigt rädd. Men använd då bara händerna, aldrig rösten! Säg alltså ingenting till hunden när du klappar den lugnande, utan ge den då bara lite fysisk beröring, såsom hundar skulle gjort med varandra. Då undviker du den inlärningssituation som så lätt uppstår vid tröstande. Men den generella regeln är fortfarande att undvika att trösta, ömka och dalta hundar överhuvudtaget!