KOPPEL

(del 2)

VAD FINNS DET DÅ FÖR PROBLEM MED KOPPEL?

1. Hunden får farosignaler via kopplet. Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje bestraffning och korrigering skapar i själva verket farosignaler för hunden. Genom koppelrycken så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på och ger hunden signaler om fara – ofta innan faran ens inträffat!

BOTEMEDEL: Sluta använda dig av farosignaler; ryck inte till dig hunden i någon situation, dra den inte till dig, håll inte tillbaka den med hjälp av kopplet, korta inte in kopplet. Låtsas som att hunden är lös och lär den att lyssna på dig!

2. Koppelryck och alla typer av kommunikation via kopplet ”täpper igen” samarbetskanalen hos hunden. Om det är en ras med en liten samarbetskanal så går det jättefort; är det en ras med större samarbetskanal (mer avlad för samarbete) tar det lite längre tid. De som förespråkar koppelkommunikation (oavsett mjuk eller hård inriktning) håller ofta på med hundraser som är avlade på samarbete och som därigenom har stor samarbetskanal som är svårare att ”proppa igen”.
BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös, prata med den, lär den att lyssna på din röst istället för på kopplet.

3. Hundar som tar i mer när det tar emot, hundar som har mycket kämpa-glöd, drar ofta lika mycket tillbaka när man kommunicerar via kopplet med koppelryck, segdragning, ”fiskning” etc.

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden att inte dra i kopplet, genom att stanna när hunden drar. Skaffa ett ”transport-set” som du transporterar hunden i när du inte orkar eller har tid att koppelträna, helst en sele eftersom hundar kommunicerar bättre i sele.

4. Många hundar lär sig att bete sig på ett sätt i koppel (ofta dåligt) och ett annat när de är lösa (ofta bra). Då kan man säga att hunden har lärt sig en koppelstrategi, som ofta är mindre lyckad. Det är dessa hundar som ser ut som om de har ”koppelallergi”.

BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös. Dra inte undan hunden, locka på den istället.

5. Koppel är egentligen fullständigt oetologiskt. Hundar håller inte varandra i koppel och de pratar inte genom ”snören”. Att människor gör det är i och för sig en helt annan sak, som man skulle kunna godta ifall man såg att hundar köper koppelkommunikation fullt ut. Alla hundar med ”koppelallergi” är emellertid bevis för att hundar inte förstår koppelkommunikation på det sätt vi gör det på. Alltså är det lika bra att betrakta koppel som oetologiskt och alltid låtsas som att hunden är lös.

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös. Sätt en sele på hunden.

6. Koppel i kombination med halsband är mest problematiskt. Halsbandet trycker mot struphuvud och sköldkörtel, vilket inte omöjligt påverkar thyroid-produktionen negativt. Det i sig gör hunden mer stressad än nödvändigt. Dessutom är halsband en mycket större ”trigger” (igångsättare och påhejare) än vad en sele eller nosgrimma är.

BOTEMEDEL: Sele! Antidrag-sele för stora hundar, alternativt nosgrimma.

(Stryphalsband är i detta fall det värsta redskapet av alla, eftersom dess enda syfte är att strypa åt runt hundhalsen. Åtstramningen åstadkoms inte bara av hunden, utan också av människans dåliga koppelhantering vilket är väldigt orättvist mot en hund som inte kan välja halsband. Att göra hunden så känslig för trycket runt halsen att den aldrig drar är väl ok (jämförbart med ”mjuk mun” inom hästeriet), men de flesta människor klarar inte detta utan drar och sliter i hundens stryphalsband utan eftertanke. Det är också ironiskt att det finns stryphalsband som inte skadar hundens päls, då ju själva tanken med ett stryphalsband är att strypa åt runt hundhalsen och snudd på skada hunden. Men pälsen skonas ju i alla fall…)

Den tredje och sista delen kommer att avhandla fortsatta koppelproblem. Missa inte!

Kanske denna viktiga kunskap är en av de större förklaringarna till de stora skillnaderna hos hundraserna? Det kanske också är en av de stora förklaringarna till varför så många hundar har problem med stress? Det var i alla fall de tankar som dök upp i mitt huvud när jag av en slump läste detta:

***************************************************

Förvärvade egenskaper, som inlärda beteenden, kan gå i arv. Det visar en ny studie på höns, gjord av professor Per Jensens forskargrupp. Höns som fötts upp med oförutsägbar tillgång på mat utvecklade ett effektivare födosök – en förändring som nedärvdes till kycklingarna.

En av hörnstenarna i den moderna genetiken och i 1900-talets uttolkning av evolutionen är att förvärvade egenskaper, som till exempel inlärda beteenden, inte kan gå i arv. 


Men på den punkten finns skäl att tänka om. LiU-forskarnas studie på höns visar att detta faktiskt sker och att det kan vara ett viktigt sätt för djur att anpassa sig till nya levnadsbetingelser. 

Redan för par år sedan kunde forskargruppen under Per Jensen visa att stressade höns fick problem med inlärningen. Samma problem uppvisade senare också deras avkommor – som inte utsatts för samma stress. 


Denna gång visar forskarna att även positiv inlärning kan nedärvas. 


Daniel Nätt, doktorand i etologi vid Linköpings universitet, födde upp höns med oförutsägbar tillgång till mat. De utvecklade då ett mer effektivt födosök på bekostnad av undersökande beteende, en inlärd beteendeförändring som gav dem bättre förutsättningar att få i sig tillräckligt med mat. 

Deras honliga avkomma uppvisade samma förändrade födosök, och oavsett kön växte avkomman bättre, blev mer socialt dominanta och hade bättre överlevnad jämfört med avkomma från höns i en normal miljö. 


Forskarna fann att aktiviteten i en rad gener i hjärnan ändrades i den oförutsägbara miljön och även denna genetiska skillnad ärvdes av kycklingarna. 

Mekanismerna för den genetiska nedärvningen av förvärvade förändringar är fortfarande okända, framhåller Per Jensen och Daniel Nätt. 


– Men fenomenet kan bidra till att förklara hur utvecklingen ibland kan gå mycket snabbare än traditionell evolutionsteori tycks förutsätta, till exempel när djur tämjs och avlas av människor, säger Per Jensen. 


— 


Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

I hundsammanhang brukar man ofta säga att det är viktigt att tala om för hunden vem som bestämmer. Man brukar också prata om att det är viktigt att hunden inte får vinna. Enligt detta synsätt så skulle det alltså vara en tävling om vem som har makten. Det kanske är det för många människor, men definitivt inte för hundar!

Jag, som levt med olika typer av hundgrupper, måste säga att jag inte förstår var man fått denna missuppfattning ifrån. Möjligtvis har man haft hundgrupper som inte varit riktigt harmoniska och därför mer fungerat som människor på ett fängelse, där den  osunda miljön och gruppsammansättningen mer eller mindre tvingar fram ett slags hierarki där någon bestämmer.

I mina hundgrupper – såväl rena familjer som ihoptvingade individer – har ingen någonsin velat bestämma över de andra. Däremot har de ALLTID försökt att få ut så mycket som möjligt av livet och ALLTID gjort som de har känt för (tills jag har övertygat dem om att det inte är ett bra beteende i människovärlden). Och då har jag ändå en ras som schnauzer, som av många anses vara en s.k. ”dominant” ras!

Innan jag går in på några exempel på hur hundfolk i allmänhet resonerar, ska jag förklara vad det handlar om när man pratar om att det är så viktigt med vem som ”bestämmer”.

VAR KOMMER ”BESTÄMMANDETANKEN” IFRÅN?

För det första tror jag att det har blivit någon slags sammanblandning mellan hur man som förälder ibland måste hävda sin rätt att vara ”den bestämmande föräldern” gentemot äldre barn som också vill hävda sin rätt, och rollen gentemot hunden. En del hundmänniskor jämför alltför ofta hundar med äldre barn eller t.o.m med tonåringar. Hundar ska aldrig någonsin jämföras med barn som nått över ”begreppsnivån”, alltså den nivå där man förstår avsikten bakom vad som sägs. Barn uppnår denna begreppsnivå ungefär vid två års ålder, men hundar uppnår den aldrig! Det är alltså helt uppåt väggarna att jämföra hundar med barn äldre än två-tre års ålder. Den enda likhet jag kan se mellan en hund och t.ex en tonåring, är osäkerheten inför omvärlden. Men hanteringen av hunden måste ändå baseras på att hunden inte har kommit förbi begreppsnivån, alltså att den inte förstår avsikten med vad du säger. Denna osäkerhet inför omvärlden hanteras bäst genom att hjälpa hunden till ett bättre självförtroende, främst genom att öva upp sin kommunikationsförmåga. Mer om det senare.

För en tvååring behöver man som förälder aldrig visa vem som bestämmer; istället vägleder och visar man vad som fungerar och vad som inte fungerar för att man ska kunna leva tillsammans. Även om man ibland måste vara konsekvent och envis för att få sin vilja igenom gentemot tvååringen, så är det fortfarande inte en kamp om vem som bestämmer utan faktiskt bara en ren inlärningsfråga. Om man är tillräckligt envis och konsekvent, kommer barnet så småningom att lära sig vad som gäller för att samvaron ska bli så trevlig som möjligt. Precis där befinner sig hunden och den kommer aldrig någonsin över den nivån! Om man har haft med barn ovanför begreppsnivån att göra, vet man att det ibland kan bli diskussion om vem som bestämmer eller inte. Hundar kommer aldrig dit.

Hundar är för övrigt inga små barn till oss, de är djur som bor i människovärlden. När den är vuxen så ska den behandlas som en vuxen. En vuxen hund alltså. Hunden är inte likvärdig dig, men den är inte heller din undersåte. Den är ett djur och du är på sätt och vis också ett djur fastän du är människa. Men din hund är gäst hos dig, för att du ville det. Respektera det och inse att hunden ofta har ett val och ändå väljer att lyda dig. Det är stort, tycker jag!

Det är alltså här det första tankefelet görs; att man blandar ihop rollen gentemot hunden med rollen gentemot äldre barn. Säkerligen kommer någon att invända att ”man visst visar tvååringar vem som bestämmer”. Jag förstår hur man tänker, eftersom det är lätt att blanda ihop den inlärning man håller på med, med ett bestämmande. Med mitt första barn tänkte jag ”ledarskap” och ”vem som bestämmer”, eftersom jag var skolad i dessa tankegångar. Det fungerade bra ur ”ledarskapssynpunkt”, men den inlärning (uppfostran) jag i själva verket höll på med kunde bli lite väl tuff ibland.  Barn nummer fyra är det absolut tjurigaste barn jag haft. Dock har jag inte tänkt ”ledarskap” och ”vem bestämmer” med henne, utan tagit allt på inlärningsnivå. Hon har ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla än sin storebror i samma ålder (barn nummer ett), likadant med de två i mitten som inte heller är uppfostrade efter ledarskapstanken.

Jag återkommer om vikten av ett gott självförtroende och självkänsla hos hundar i inlägget ”Vad vill vi med hundägandet?”.

Nästa sammanblandning tror jag har med näringslivet och betydelsen av ordet ”ledarskap” där. Jag tror också det kommer av att många hundägare har upptäckt att man inte kan tillämpa demokrati med en hund, eftersom demokrati, diktatur och auktoritet inte förekommer i djurvärlden. Där handlar det bara om vem som får mest mat och får fortplanta sig mest. När det råder brist på detta, vill säga. Däremellan råder fred och harmoni (glöm aldrig det!).

Man har upptäckt att man inte kan förhandla med en hund, att man ibland måste peka med hela handen. Det kan kännas som att man är chef över hunden och ”bestämmer” över den. En del hundägare får detta att fungera, medan andra inte kan förlika sig med tanken på att bestämma över hunden. Det finns någonstans något slags skala av bestämmande, där vissa hundägare bestämmer allt över hunden (där har jag själv befunnit mig!) till de som knappt bestämmer någonting alls. Militärtermerna som anammats inom hundvärlden ställer också till det. Ett ”kommando” är ju egentligen en order, d.v.s en uppmaning från en officer (chef) till en underlydande. Att vargar och hundar inte lever under militära förhållanden verkar många ha förbisett.

HUR TÄNKER HUNDEN?

Problemet med detta ”bestämmande” är att hunden inte riktigt är med på noterna. Den bryr sig nämligen inte om vem som bestämmer och vem som har makten, den bryr sig bara om att få ut så mycket som möjligt av livet. Hunden är inte intresserad av att vara ”chef” över dig, den vill bara ha ut något av tillvaron!

En av de viktigaste frågor hundar alltid ställer sig är ”-What’s in it for me?” Alltså, ”-Vad tjänar jag på det hela?”  – Fullblodsegoister, alltså!

Ok, invändningar igen. Om jag inte bestämmer över hunden, hur ska jag då få hundtillvaron att fungera? Hur ska jag få hunden att lyda? Hur ska jag få hunden att inte ”sträva efter ledarskapet” hela tiden om jag inte ska ”visa vem som bestämmer”?

Åh, det är så enkelt! 1. Tänk på vilka av hundens handlingar du ger respons till! 2. Öka ditt värde som resurs! (Att du sen måste tänka på några fler saker än så för att få ett fullgott hundägarskap, det är en annan sak.)

NÅGRA EXEMPEL:

Du har hört att hunden ska sitta och vänta på ett ”Varsågod” innan den får äta sin mat, för att det visar vem som bestämmer. Fel! Det gör att ditt värde som resurs ökar eftersom hunden inte får sin mat annat än genom att göra som du ber den om. Det kan vara en jättebra övning för den som har en hund som anser att man inte är en bra resurs. I annat fall är den ganska meningslös. (Se dock kapitlet om mat.)

Du har hört att hunden inte ska hälsa på andra hundar, annat än i vissa fall när du tillåter det. Det visar vem som bestämmer. Fel igen! Det visar hunden att du är en resurs, eftersom du är den som låter den hälsa på andra hundar.

Du har hört att du måste visa vem som bestämmer när du gett hunden ett kommando, t.ex när du kallat in hunden och den inte vill komma. Då måste du visa vem som bestämmer, säger alla. Fel! Om du har kallat in hunden och den inte vill komma och du inte talar om för hunden att den måste, får du en inlärning på att hunden inte måste komma. Och tvärtom, ifall du kräver att hunden ska komma till dig varje gång du ropar, får du en inlärning av att hunden måste komma till dig varje gång du ropar.

Du har hört att hunden inte får ligga i soffor och sängar för att det visar vem som bestämmer. Fel! Att hunden inte får ligga i soffor och sängar lär hunden att den inte får ligga i soffor och sängar.

Du har hört att om en hund, som får ligga i soffor och sängar, ligger där och morrar när du vill sätta dig eller lägga dig måste du antingen ta tag i hunden eller köra ner den, för att visa vem som bestämmer. Fel! Du lär hunden att det inte lönar sig att morra för att få ha soff-/säng-resursen ifred, att i den värld du har tagit in hunden i vinner man inga fördelar på att morra över resurserna.

Du har hört att du måste gå först ut genom dörren och/eller att hunden inte får gå utomhus förrän du sagt varsågod, eftersom det visar vem som bestämmer. Fel! Om du går först ut genom dörren eller att hunden bara får tillåtelse att gå på kommando, så lär sig hunden att du går först ut genom dörren och att hunden går sen, samt att den bara får gå efter ditt kommando. Övningen har ingen annan betydelse för hunden. Dock ökar du ditt värde som resurs eftersom hunden bara får gå ut genom din tillåtelse.

EN LITEN SAMMANFATTNING

Svårare än så är det faktiskt inte! Hundar är egentligen mindre komplicerade än vad folk i allmänhet tror.

Lär dig en gång för alla, att hundar inte är ute efter att bestämma eller ta över världen (eller din position i er relation, som är det synsätt man som hundägare får lära sig); de är enbart – jag säger enbart! – ute efter att tillskansa sig fördelar och tillgångar i livet som hund! Om det då råkar vara inom områden som inkränktar på dina domäner som människa, låt dig ändå inte luras utan LÄR hunden att den inte får just den fördelen eller den tillgången.

Så sluta bekymra dig om vem som bestämmer, du eller hunden. Sluta fokusera på att bli herre över hunden, hunden försöker inte bli herre över dig (även om vissa, som har fastnat i myterna om hundar, vill få dig att tro det). Sluta hålla på med en massa onödiga övningar i syfte att ”visa vem som bestämmer”, håll endast på med övningar som gör dig till en större resurs (se detta avsnitt) och övningar som du personligen som människa har praktisk nytta av! Fokusera mycket mer på vad du egentligen lär hunden, vad du egentligen belönar och vilka beteenden du egentligen ger respons till, än på någonting annat.

Kommande inlägg som relaterar till detta inlägg:

Den ärliga ilskan

Vad vill vi med hundägandet?

Relaterade tidigare inlägg:

Ledarskap

”Flockregler” i en hundgrupp

”Rangordning” i en valpkull

Ibland får jag som uppfödare frågan om vem i den aktuella valpkullen som är ”ledaren”, alltså hur ”rangordningen” är i kullen. Jag förstår frågan utifrån de myter som florerar runt hundar, men jag ska ärligt säga att jag aldrig förstått vad jag ska svara. Nuförtiden, när jag i stort sett bara tittar efter hur hundarna kommunicerar, förstår jag det ännu mindre.

Det är nämligen enbart graden av motivation som styr vilken valp som gör vad. Den som är hungrigast äter först, den som är mest leksugen leker hårdast, den som det kliar i tänderna mest för, biter mest. Och så vidare.

Att tiken (mamman) är hård och tuff mot valparna är också något jag ibland får höra. Mitt svar är alltid detsamma: Mamman är snäll på gränsen till mesig!

Hennes uppfostran består i första hand av att hon leker jaktlekar med byteshantering med valparna. I andra hand lär hon dem att kommunicera. De enda (få) gånger jag hört någon tik morra åt valparna är när de gjort henne illa, oftast med tänderna på fel ställen. Att tiken avvänjer valparna med hjälp av morrningar har jag ALDRIG sett hos de 19 kullar jag har haft. Jag tror dock att det kan hända hos kortbenta raser, eller där tiken inte har möjlighet att på ett enkelt sätt slippa ifrån valparna. Mina tikar (12 olika) har nämligen löst avvänjningen mycket enkelt; när tiken tycker att valparna diat klart så går hon bara sin väg. Kvar ligger ett antal sprattlande valpar som inte hinner ikapp sin mor. När tik och valpar fått bestämma själva har valparna varit helt avvanda vid 10 veckors ålder. Utan morrningar och tillrättavisningar.

Den som läser detta bör komma ihåg att jag har schnauzer, en ras som av vissa förståsigpåare anses ganska hård och tuff och därför alltså borde ha ett hårt och tufft klimat sinsemellan. Inget kunde vara mer felaktigt. Rasen är ganska fysisk i sina lekar, men när harmoni finns i gruppen är det lite ”tjafs”. Jag tror att vi hundägare i allmänhet måste inta ett harmoniperspektiv gentemot både våra egna hundar och andras. Ett harmoniperspektiv skulle definitivt föra hundvärlden framåt!

Just nu håller jag på att läsa en bok av Jean Donaldson som heter ”The Culture Clash”. Den är på engelska och den absolut mest svårlästa bok jag läst på engelska – men det är samtidigt den absolut i särklass bästa hundbok jag någonsin läst! Äntligen får jag läsa en hundbok där författaren till 100% utgår ifrån att hunden också är ett djur och ska behandlas som ett sådant. Att hundar inte förstår vår avsikt och därför inte heller begriper vår uppfostran (de kan bara lära sig vad som är säkert respektive farligt!). Att hundar inte gör saker för att ”trotsa” eller för att ”hämnas”, de gör saker för att de vill göra dem – de är ju hundar!

Om boken hade varit lättare att läsa hade jag rekommenderat den till alla. Men nu har ju till och med jag – som läst ganska många fackböcker på engelska – problem med att läsa den. Men är du ännu duktigare på (amerikansk) engelska än jag, eller inte rädd för att inte förstå alla ord och allt raljerande så är det en fantastisk bok du får läsa!

Det finns så många meningar och stycken i denna bok som är användbara för min egen bok ”Skippa ledarskapet – en befriande hundbok!” att jag knappt kan sovra. Hon skriver så kärnfullt om hundars innersta natur och hur hundar tänker, att man bara gapar.

Veterinär Ian Dunbar, som skrivit förordet till boken, skriver träffande om hundars tankar och därmed också om kärnan i The Culture Clash: ”… ‘can I eat it, chew it, urinate on it, what’s in it for me’ philosophy.” Alltså, ‘kan jag äta det, tugga på det, urinera på det, vad tjänar jag på det’-filosofin. Mer komplicerade än så är faktiskt inte hundar!