Oavsett anledningen till att man av egoistiska skäl skaffat hund, så har man naturligtvis en skyldighet gentemot hunden. Jag anser att den största skyldigheten gentemot hunden är att inse att den är ett djur i ett människosamhälle och att den därför inte förstår allting som händer runt omkring den. Den största skyldigheten är alltså att behandla hunden som ett djur och inte som en människa eller ett objekt.

Vi människor har ett ansvar gentemot hunden att både vägleda den och att ge den egna redskap och självförtroende nog att själv klara av tillvaron. Att uppmuntra de smartaste strategierna hunden kan komma på och att försöka lära bort de mindre smarta. Att ge hunden en grundad trygghet i sig själv så att den klarar alla otrygga saker som händer. Att ge hunden en positiv syn på tillvaron så att det negativa kommer i skymundan. Att utifrån hundens personlighet och rastypiska förutsättningar både uppmuntra och hejda naturliga beteenden som passar respektive inte passar i människosamhället.

Vi hundägare har också fler ansvar gentemot hundarna: att socialisera dem så pass mycket att de klarar av att människor i olika åldrar uppför sig på olika sätt och ibland till och med konstigt eller hotande; att ge dem möjlighet att lära sig kommunicera med sina artfränder för att fungera bättre vid hundmöten i människosamhället; att lära dem att gå i vanliga halsband utan att dra eller att använda sele eller nosgrimma för att undvika stress under promenaderna; att komma på inkallning för att de ska få frihet; att se till att de slipper vara hungriga eftersom hunger ger stress; att inte uppmuntra och ge respons till hundars rädsla utan att genom eget lugn och självsäkerhet förmedla det normala även i det annorlunda eller obehagliga.

När en hund gör något är det etologiskt sett ett naturligt beteende, oavsett vad den gör. Hundar kan därför inte göra fel. Hundar kan inte heller göra rätt. De kan bara göra, bara bete sig. Varken rätt eller fel, varken moraliskt eller omoraliskt, varken etiskt eller oetiskt. Att bestraffa ”fel” är därför ologiskt och oförståeligt i hundens hjärna. Att däremot hejda och/eller bryta ett beteende som inte passar i människovärlden är lite mer logiskt, och om det dessutom följs av mänsklig uppmuntran så blir det för hunden så småningom lite mer begripligt och framför allt mer av det som ger hunden trygghet och en positiv inställning.

Att ge hunden stimulans och ett aktivt liv är inte i närheten av vikten av att ge hunden grundtrygghet, självförtroende och självkänsla. Aktivitet kan vara ett sätt att nå målet, men en positiv inställning till omvärlden, utan rädslor, är det viktigaste du kan ge din hund. Därför är det så sorgligt att se att vi nuförtiden fokuserar på att aktivera hunden och att skydda den från ”allt ont”. Vi pratar om att vi tar initiativ och att vi genom resursvärdet blir en bättre ledare, vi pratar om att vi genom att skydda hunden och ta ansvar för omvärlden gentemot hunden ger den trygghet – det vi i själva verket gör är att vi ofta gör hunden mer stressad genom en alltför hög aktivitetsnivå och att vi genom att skydda den gör den rädd och delvis oförmögen att hantera omvärlden, bl.a för att vi genom vår egen rädsla visar på en negativ sida av människovärlden. Att det är sant vittnar, om inte annat, det stora antalet hundar i Sverige som inte kan kommunicera med andra hundar, utan gör utfall eller flyger på andra hundar.

Att inte hejda eller bryta en hunds beteende kan vara minst lika orättvist för en hund i människovärlden, eftersom hunden skapar sig en strategi som irriterar och förargar människor eller andra hundar. Det är här sociala straff och mekaniska straff som blockeringsbrytare kommer in. Inte för att sätta gränser för hunden, för hundar behöver etologiskt sett inga gränser för sina beteenden, utan helt enkelt för att hunden naturligtvis mår bättre om den inte väcker irritation eller förargelse. En olydig hund kan tvärtemot vad som sägs vara väldigt lycklig, ifall ingen stör sig på dess olydighet. Så fort hundens beteende gör omgivningen irriterad och förargad så blir hunden olycklig. Vi gör hundar lydiga i första hand för människors skull – oavsett vad någon hundguru säger! Vi bryter och hejdar hundbeteenden för vår egen och omgivningens skull och det kommer naturligtvis i slutändan hunden tillgodo.

Att stärka hundens självkänsla och att ge den ett gott självförtroende är bland det viktigaste du kan fokusera på. Genom så lite bestraffning som möjligt, ett naturligt förhållningssätt gentemot både hunden och omvärlden samt en avslappnad inställning till det som händer, ger du hunden en grundtrygghet som tillsammans med social träning och miljöträning ger självkänsla och självförtroende. Att dessutom rikta in sig på kommunikation i alla sammanhang ger hunden ytterligare möjlighet att klara av tillvaron.

Så vad vill vi då med hundägandet? Eftersom jag tror att de flesta människor vill ha en glad och lycklig hund som fungerar med omgivningen tänker jag utifrån detta komma med en del råd om det viktigaste du som hundägare har att tänka på:

- Ge din hund en positiv inställning till sin omvärld. Det kan bara göras genom uppmuntran av ”goda” beteenden och genom att du som hundägare själv är positiv.

- Se till att du genom uppfostringsmetoden ’respons av ”goda” beteenden och nonchalans av ”dåliga” beteenden’ ger hunden så lite bestraffning det går.

- Använd sociala straff och blockeringsbrytare enbart för att få en chans att uppmuntra och ge positiv respons till ”goda” beteenden. Om du någon gång blir arg på hunden så måste du ändå hålla huvudet kallt och tänka på att ge den uppmuntran för det beteende du gillar.

- Använd aktiveringsövningar och berikningsformer för att i första hand ge hunden ett större självförtroende och en större självkänsla, i andra hand för att ge hunden ett rikare liv.

- Passa dig för Disneyfiering! Tro aldrig att hunden förstår din avsikt och vad du menar! Hunden är ett djur, ingen människa i djurkropp. Tolka inte hundens beteende som ett mänskligt beteende. Jag har sett alltför många hundar med mindre trevliga avsikter med sitt beteende tolkas av ägare och omgivning som att den tänker mänskligt. En hund som bits för att den inte vill gå med på det man tänker göra, möts ofta av ett ”Jaha, du vill inte? Då gör vi det inte!” utan att ägarna inser att hunden då lär sig att bita. En hund som har sexuella avsikter med sitt kontakttagande kan mötas av ett ”Men han vill ju bara leka/vara snäll/hälsa!” etc. (Det lättaste sättet att lära sig att läsa sin hund är att titta på ögonen. En hunds ögon är som en öppen bok. En snäll hund har snälla ögon, en rädd hund har rädda ögon, en pilsk hund har pilska ögon, en arg hund har arga ögon etc. Men stirra inte!)

- Kommunicera med hunden! Se till att den förstår det du vill, istället för att bara förvänta dig att den ska förstå.

- Tolka allting hunden gör – mot dig, mot människor, mot andra hundar – som kommunikation!

- Inta en avslappnad attityd till allt som händer. Låtsas alltid ”som om det regnar” och gör inget väsen av någonting. ’Allt är naturligt och allt är normalt’ ska vara din inställning och den förebild du visar hunden. Din självsäkerhet kommer att smitta av sig på hunden.

- Om du alltid bestämmer över hunden tar du bort hundens egenkontroll, alltså hundens egen förmåga att ta initiativ och att avgöra strategin. Det kanske passar dig, men det gör hunden mer beroende av dig och dina val och mer sårbar för situationer utan dig. Dessutom passar det verkligen inte alla raser att man ”bestämmer” över dem. En del raser blir nämligen tjurigare och envisare när man försöker bestämma över dem, eftersom det ofta är svårt att genomföra det förhållningssättet utan att använda sig av mycket tvång och bestraffning. Vissa raser tar i mer när det tar emot!

- Om du bara försöker lösa alla situationer på ett positivt sätt, får du kanske en trygg och självsäker hund, men det är väldigt lätt att du i kölvattnet till detta får en hund som är odräglig för sin omgivning eftersom ingen har hejdat hundens mindre bra beteenden. Sådana hundar har jag ofta träffat. Då säger folk att hundens ägare är en dålig ledare, när det ofta bara handlar om att man i okunskap gett respons åt ”fel” beteenden och kanske också varit otydlig. Att vara för snäll mot sin hund handlar helt enkelt om att man omedvetet uppmuntrar ”dåliga” beteenden, ofta för att man helt enkelt vill vara snäll mot hunden. Det blir liksom missriktad snällhet. Ett exempel är hunden som inte vill få sina klor klippta. Om man låter hunden slippa så lär sig hunden att den slipper. Nästa gång provar hunden garanterat ännu mer för att få slippa. Omvänt blir det att om hunden inte slipper utan man klipper klorna under milt tvång, så lär sig hunden att den inte slipper. Nästa gång provar hunden garanterat mindre…

- Tänk alltid på att hunden är ett djur i människovärlden, alltså en gäst i din mänskliga värld. Behandla den med respekt och inse att den ofta har ett val mellan att göra som du säger eller inte. Att den ofta gör som du vill har till största delen med inlärning att göra, men borde likafullt göra dig jätteglad! Behandla inte din hund som en undersåte, utan mer som en gäst som bor hos dig och som måste finna sig i dina regler för att ni ska kunna leva tillsammans. Så många saker som vi förväntar oss att hundar ska klara av i människotillvaron så borde vi faktiskt ha mer respekt för dem och inte behandla dem som varelser som antingen förväntas lyda oss eller som förväntas begripa vad vi menar när vi pratar.

För din hunds skull hoppas jag att du lite oftare funderar över varför du överhuvudtaget har hund. Det kanske skulle göra dig lite ödmjukare inför vad din hund faktiskt betyder för dig och det gör dig förhoppningsvis lite mer medveten om vad hunden behöver för att klara av att vara ett djur i människovärlden. Det är ju faktiskt det som är din uppgift som hundägare, att se till att hunden klarar av den värld du tagit in den i!

Denna kula är ett jättesmart sätt att ge hunden en berikad tillvaro! Alla hundar borde äta med en kula i matskålen, tycker jag efter att ha sett denna lilla film. Hunden i filmen håller på nästan 2 minuter längre med kulan!

Måltiden blir absolut en större upplevelse för hunden med kulan; i vilt tillstånd kämpar man mer för maten och det efterliknas mer med kulan. Kanon kula, helt enkelt!

http://www.smartasaker.se/kula-for-langsam-atning-p-1522-c-125.aspx

Det är ju nämligen populärt just nu, stora hundar och små hundar. Inget fel med det, men det verkar inte alltid så genomtänkt utifrån en yttre betraktelse. Så vilka slutsatser drar jag då efter att ha studerat dessa två kategorier av hundar och deras hundägare?

SMÅ HUNDAR: Har ägare som är räddare än andra hundägare. Oavsett om denne haft hund modell större tidigare eller om hundinnehavet begränsats till små hundar, så är hundägaren räddare. Tyvärr överförs denna rädsla till hunden, vilket förklarar många små hundars rädsla. (En del människor tolkar dessa rädda hundar som ”kaxiga”, eftersom de skäller. Kom ihåg att en orädd hund inte ser någon anledning till att freda sig!) Småhundsägare bör därför träna sig själva, för att hundägandet ska bli bra!

Små hundar är oftare odrägliga. Det är tyvärr ingen myt, anser jag. De odrägligaste av alla är små blandrashanar, som väldigt ofta är sexfixerade och gärna juckar på allt och alla. Det kan inte bara vara en uppfostringsfråga, det måste också bero på bristande avelsinsikter eftersom sexfixering verkar vanligast hos blandraser. Jag vet att jag sticker ut hakan här, men nu har jag träffat för många sådana små hanhundar för att det ska vara en slump.

Små hundar skäller mer. Inte heller en myt, enligt mig. Jag tror att det kan bero på att det klappas och daltas mer med en liten hund. Jag har alltför ofta sett små hundar till och med få en puss av sin ägare när den skäller eller morrar, i avsikt att lugna ner. Pussen blir istället till en förstärkande respons så det skriker om det!

STORA HUNDAR: Stora hundar som inte lyssnar och lyder är ett problem. Alltför ofta ser man stora hundar som helt enkelt bara gör som de vill – många gånger med en slitande ägare i andra änden av kopplet. (Många små hundar gör också som de vill, men det ställer inte till med så mycket som en stor hund kan göra.) Storhundsägare bör därför träna hunden, för att hundägandet ska bli bra!

Stora hundars stress ställer till med mer problem. En stor hund som drar i kopplet och stressar upp lite grann innan den hunnit fram till en annan hund, kan bli väldigt besvärlig och till och med farlig. Många stora hundar lär sig att stressa sig fram i livet och en stor hund som konstant ligger på en hög stressnivå kan ställa till med väldigt otrevliga saker.

Ska man ha en stor hund måste man orka med den fysiskt samt ha kontroll över den. Alltför många storhundsägare gör inte det och det är här alla olika redskap som syftar till att bemästra hunden kommer in, såsom stryphalsband, stackel, nosgrimma, gåfint-sele, Cesar Millans specialhalsband etc. De gör dock bara skillnad så länge man använder dem; tränas inte den stora hunden under tiden så händer egentligen ingenting och man har fortfarande ingen kontroll över den.

Ogillar jag då små hundar och stora hundar, kan ju någon fråga sig? Nej, tvärtom eftersom jag tycker att alla hundraser har ett existensberättigande, men inom olika områden.

Men jag skulle önska att småhundsägare tänkte mer på sin egen rädsla och jobbade med att minska den, samt blev mer medvetna om vilken respons de ger den lilla hundens beteenden.

Jag skulle också önska att storhundsägare uppfostrade sina hundar till att lyssna på sin ägare och att de låtsades som att den stora hunden alltid är lös och samtidigt höll ett FAST grepp i kopplet så att inte småhundsägarna behövde känna sig lika rädda.

Vi får hoppas att det inte är en utopi.

Betrakta hunden som om den vore valp igen! Godisinkallning, mycket beröm för allt etc.

Det är många saker hunden du tar över inte är van vid! Gör ingen grej av någonting så kommer den att bli van. Det gäller vid alla situationer: Skäller på folk utomhus, skäller på besökare, skäller på andra hundar, skäller på ljud, skäller på människor i trappuppgången etc. En enda regel gäller: SÄG INTE ÅT HUNDEN, UTAN BERÖM NÄR DEN UPPFÖR SIG!!! Då kommer alla dessa nya situationer att bli vardagsmat mycket snabbare!

Gör överhuvudtaget ingen grej av någonting!!!

Det är vanligt att hundar matvägrar vid omplacering. Försök få den att äta, utan att skämma bort den. Handmata INTE, men ge den mat den tycker om. Ingen mage mår bra av att vara utan mat.

Det är vanligt att hundar kissar inne vid omplacering. Kommer du på hunden på bar gärning kan du säga till, annars gör du ingen affär av det. Samma gäller om hunden bajsar inne.

Ta det lugnt med besökare och påhälsningar hit och dit de första två veckorna, tills hunden blivit tryggare och vet vem den ska ty sig till.

Jobba mycket med förtroendet och tilliten. Mycket godis och mycket beröm. Hunden måste ju lära om vem som utgör tryggheten i människovärlden. Tidigare var det de förra ägarna, nu är det du. Dina händer ska vara snälla, dina ögon ska vara de man söker kontakt med. Jobba på det!

Ibland är hunden hemsk den första tiden och det blir bättre sen. Ibland är allt rosenskimrande och det blir värre sen, när den s.k. smekmånadsfasen är över. Så småningom blir det bättre även i detta fall. Därför bör du inte ge upp för tidigt, utan ge hunden en ärlig chans i åtminstone någon månad. Det blir alltså i regel bättre sen!

Tänk på att hunden har lärt sig strategier att hantera tillvaron på, som du kanske inte är beredd på. Jobba därför redan från dag 1 med att skapa en positiv inställning hos hunden (godis och beröm), för att utnyttja den nya miljöomställningen till att lära in goda, positiva strategier i gamla situationer.

Med ovanstående enkla käpphästar att hålla sig till samt en god portion tålamod, tolerans och överseende kommer du att komma långt med din omplacerade hund!

Lycka till!

Här nedan följer det jag personligen tycker att olika hundmänniskor har bidragit med till synen på hundhållning. Det man kan notera är att åtminstone hundar i Sverige inte nödvändigtvis har blivit ”bättre” för att vi fått mer kunskaper – ibland måste man till och med fundera på om det inte istället blivit precis motsatsen…

NAMN	BIDRAG TILL ALLMÄN HUNDSYN
Agneta Geneborg:	Hundars arbetsbakgrund styr och avgör mycket
Anders Hallgren:	Snällhet gentemot hunden; positiv inlärning; mjukare metoder
Barbro Börjesson:	Tydlighet, tydlighet, tydlighet!; lek
Benny Österström (Vätterstads Hundskola):	Hundar kan inte göra fel; tydlighet mellan NEJ – bra; lydnadsmoment = cirkuskonster för hunden
Cesar Millan:	Oräddhet; imponera på hundar; hunden ska få vara hund; emellanåt milt tvång
David Selin:	Det finns inget ledarskap; hundar bör få naturlig berikning i sina liv
Eva Bodfäldt:	Hundägande innebär ett ömsesidigt kontrakt till kontakt med hunden; skvallerträning
Fredrik Steen:	Alternativa beteenden (eg. Nya strategier i gamla situationer); lek; man kan vara inkonsekvent, men det ställer krav på relationen
Inki Sjösten:	Målbildsfokusering (eg. Du får det du fokuserar på)
Ingrid Lingmark:	Hundsnällhet är grunden vid hundmöten
Jan Fennell:	Hälsa inte på hunden vid hemkomst (eg. Ge inte respons till hundens stress)
Jeppe Stridh:	Hundägande är 95% kärlek, 5% ”dominans” (mina citattecken) (eg. 5% hundanpassning till människovärlden)
Kerstin Malm:	Relationen hund – människa bör stå i fokus; hund och människa två olika arter, därför kan man inte prata om flockledarskap
Lars Fält:	Harmoniperspektiv på gruppen
Leif Hedberg:	Hundträning måste göras med känsla (Till viss del tror jag att han även menar med intuition och instinkt)
Memea Mohlin:	Relationen påverkar vardagslydnaden
Per Jensen:	Dominans och ledarskap är missuppfattade begrepp
Åsa Ahlbom:	Linträning
Turid Rugaas:	Underkastelse = lugnande signaler
”De klickerfrälsta” (ursäkta ihopklumpningen!):	All hundträning bör göras belöningsbaserad, precis som med andra djur
Djurkommunikatörer:	Var närvarande och engagerad i hunden när du är aktiv med den. Du får det du fokuserar på.

Observera att detta är en högst subjektiv bedömning från min sida av olika ”hundmänniskor” och att ingen är ”bättre” eller ”sämre”. De som fastnat i sitt tänkande kan dock vara lite svåra att lyssna på i längden.

Observera också att denna bedömning bara berör det jag tycker är BRA med dessa hundmänniskor. Min personliga åsikt är att flera av dem använder rent dåliga metoder, utöver ovanstående ”russin” – men det är en annan femma!

DRÖMUPPFÖDAREN…

… har MINST en hund till som valparna får umgås fritt med, gärna fler än en. Det optimala är att det också är en hanhund med i ”uppfostringsgänget”. Observera dock att flera hundar hos en uppfödare inte innebär att valparna har fått umgås med dem! Här är ditt ansvar att be att få se valpens umgänge med de andra hundarna. Om det inte är möjligt att få se det – dra åt dig öronen!

… har låtit valparna bli lyfta och vägda så lite som möjligt de första två veckorna, för att undvika stress.

… har undvikit stress hos tiken under dräktigheten.

… har tänkt på vad valparna har fått respons för och inte respons för, redan från späd ålder. Har t.ex inte gått in till dem när de skrikit, inte lyft upp dem när de bara stått med två tassar på marken, inte ställt ner matskålen om de hoppat efter den etc.

… har tränat fasthållning och allmän hantering.

… har gett valparna ordentligt med mat så att konkurrens inte uppstått och därmed ingen inlärning av konkurrensmedvetenhet hos valpen.

… inser att både medfödda beteenden och inlärda beteenden hos tiken kan nedärvas och avlar därefter.

… har låtit valparna få lugn och ro samt sova ordentligt.

… har låtit valparna få uppleva olika typer av människor, helst barn.

… har låtit valparna få uppleva nya saker och en del nya miljöer.

… har låtit valparna vara utomhus så mycket som det bara är möjligt med hänsyn till årstiden.

… har låtit valparna springa fritt emellanåt, så att de får träna kroppen optimalt.

… har gett dem kärlek och vant dem vid mänskliga ömhetsbetygelser.

… låter valparna dia/snutta på sin mamma så länge som möjligt.

… ger mamman möjlighet att själv bestämma umgänget med valparna.

… låter ibland tiken och valparna springa fritt för den viktiga ”språk- och jaktträningens” skull.

… har mamman och/eller andra vuxna tikar kvar hos valpar, som inte flyttar, även efter 8 veckor.

… låter valpar som är kvar efter 8 veckor vara med om både det ena och det andra. (Att låta en kvarbliven valp flytta ”på låtsas” till någon man känner gör valpen starkare i sinnet!)

… vänjer valparna vid ljud av olika slag, gärna fyrverkerier.

… har gett valparna rått kött i någon form för tillvänjningens och näringstäthetens skull, samt för att det är kött hundar är skapta att äta.

… ger valparna en hundriktig kost baserad på kött, mjölkprodukter, äggula och uppblött torrfoder. Undviker alla former av spannmål, även majsprodukter.

… avlar på rastypiska (vad det gäller anatomi, päls, egenskaper och temperament) och FRISKA hundar.

… tar sig tid med valpköparna, framförallt vid köpet. Finns därefter tillhands.

… gör aldrig en avelskombination om resultatet egentligen är ointressant ur avelssynpunkt.

… låter de egna hundarna vara hundar.

… är medveten om sina juridiska och skattemässiga skyldigheter som näringsidkare, såväl gentemot konsumenterna (valpköparna) som gentemot staten och skatteverket.

… ställer högre krav på sig själv än på sina valpköpare.

… jobbar för rasens bästa.

… behåller hellre en valp lite för länge än säljer till första bästa som dyker upp.

… samarbetar med andra uppfödare inom rasen.

… hänger med i hundsportsutvecklingen och håller sig ajour.

… har egna hundar du gillar.

… är någon du själv gillar som person.

Har du hittat en sådan uppfödare? Då är du bara att gratulera!

Jag vet att dessa uppfödare finns och de är guld värda för alla hundköpare där ute!

Funderar du själv på att bli uppfödare? Ta då till dig ovanstående och sträva efter att uppnå ”drömuppfödarstatus” så blir dina valpköpare gladare hundägare!

En uppfödare är enligt konsumentköplagen en näringsidkare. En hundvalp är en vara såsom alla andra varor i samhället, så i konsumentköplagens ögon är en hundvalp att likställa med t.ex en brödrost.

Om brödrosten fick fel vid tillverkningen så är det tillverkarens ansvar att se till att det åtgärdas på ett eller annat sätt. För de kostnader som detta kan innebära kan tillverkaren teckna en ”dolda-fel-försäkring”. Samma typ av försäkring kan en hussäljare teckna, för att slippa stå alla kostnader själv om det upptäcks några dolda fel.

Byt nu ut ’brödrosten’ i exemplet ovan till ’hundvalp’ och ’tillverkaren’ till ’uppfödaren’, så har du bakgrunden till de ”dolda-fel-försäkringar” som uppfödare idag ofta tecknar. Uppfödaren tecknar alltså en dolda-fel-försäkring för SINA EGNA UTGIFTERS SKULL! För en uppfödare är det naturligtvis tryggare att ha en dolda-fel-försäkring ifall fel/defekter/sjukdomar uppstår som man inte räknat med.

En uppfödare är ALLTID tvungen att åtgärda fel som kan bevisas ha uppkommit redan när valpen föddes. Som valpköpare är man alltså skyddad av konsumentköplagen i 3 års tid – oavsett ifall uppfödaren tecknat en försäkring eller inte!

Så nästa gång du läser att det ingår en ”Dolda-fel-försäkring” i valpköpet så är det alltså varken en fördel eller nackdel för dig som köper valp. Vill du vara på den säkra sidan måste du teckna en egen försäkring för valpen, eftersom du bara är skyddad mot medfödda, oupptäckta fel enligt konsumentköplagen. Att uppfödare ser det som en merit att teckna en försäkring för sin egen skull kan du numera fnissa lite lätt åt, men bortse från detta i bedömningen om uppfödaren är seriös eller inte.

När jag pratar med hundägare så kan jag ofta inte låta bli att ge små tips till dem. Hittills har alla direkt konkret förstått hur hundar tänker och vad jag menar. Trots att jag ALDRIG pratar om att vara ledare över hunden (naturligtvis för att jag inte tänker så själv!) och trots att jag snudd på tillrättavisar dem som pratar om att man måste ”visa vem som bestämmer”.

Det är stor skillnad i hur snabbt jag får folk att förstå nu jämfört med tidigare, då jag själv trodde på ”ledarskap” och rangordningstänkande. Då gick det nästan aldrig att förmedla hur man skulle tänka och hur man fick en välfungerande hund. Nu gör jag det på några minuter – om bara hundägaren är lite öppen för vad jag säger.

Det är inte svårt att ha hund. Det är inte heller svårt att vara en god hundägare och få ordning på de viktiga bitarna i ett gott hundägarskap. Men jag upplever det som svårt att förmedla vad som menas med begreppet ”ledarskap”, framförallt eftersom det tolkas olika eller nästan olika av alla. Det är detta som gör att jag har ”något emot” begreppet ledarskap över hund. Det är detta som gör att jag tycker att det är dags att vi skrotar begreppet och börjar prata om vad det EGENTLIGEN handlar om. Och vad det EGENTLIGEN handlar om finns inbakat i de åtta ”tankarna” som Naturligt Hundägarskap innefattar, på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Läs på lite om detta och se om inte du också får ett enklare hundägande!

(Naturligtvis kommer boken att vara en fördjupning och kristallklar förklaring av de åtta ”tankarna”!)

Så på en föreläsning skrapar jag bara på ytan med det geniala i detta hjul, med alltså hund och ägare som nav i mitten. Alla delarna hänger ihop så snillrikt och att jag dessutom använder färger ger hjulet en extra dimension. Jag hoppas att detta hjul kommer att bringa ännu mer klarhet i vilka beståndsdelar ett bra hundägarskap bör bestå av. För min egen del – fastän det är min egen hjärna som tänkt ut det – så har det i alla fall gett en aha-upplevelse att tänka sig de åtta beståndsdelarna i en rund form!

(del 3)

7. Halsband satta bakom öronen på hundar är ett gammalt knep i utställningsvärlden för att få tillfällig ordning på bångstyriga hundar i ringen. Det fungerar oftast förvånansvärt bra och gör koppelhanteringen enklare. När halsbandet åker ner på halsen igen är hunden dock likadan som förut…

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden bra strategier och bra beteenden i koppel genom att belöna bra beteenden.

8. Hunden lär sig snabbt att i första hand lyssna på kopplet! I andra hand kanske till och med att BARA lyssna på kopplet…

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös! Kommunicera enbart med röst och händer, INTE via kopplet!

9. Kopplet blir en belöning på mer än ett sätt: När det tas av/knäpps bort belönas det beteende som hunden just då uppvisar. Är det då ett mindre lyckat beteende, t.ex allmän stökighet, så belönas ju precis det! När kopplet tas på blir det samma belönande effekt på det beteende hunden har just då. Om hunden drar i kopplet och släpps fram, belönar kopplets framsläppande att hunden drar. När man har kopplet kort och släpper det långt, blir just det framsläppandet också en belöning för hundens beteende just då. En hund som dras undan från en annan hund blir en belöning för den hundens beteende, särskilt ifall den var ute efter att skapa avstånd, t.ex morrade…

BOTEMEDEL: Tänk alltid på vad du gör, tänk alltid på vad du belönar! Släpp bara fram hunden när den beter sig bra, koppla bara lös hunden när den är lugn! Försök förekomma hunden, så att du belönar hunden med kopplet INNAN den har hunnit stressa upp sig.

10. Kopplet skapar frustration. En enorm frustration! Ofta är hundar värre i kopplet, just för att de blir frustrerade. Ju mindre tillåtande man är, alltså ju mer man håller tillbaka hunden med hjälp av kopplet, ju mer frustrerade blir de.

BOTEMEDEL: Det intressanta är att ju mer en hund får göra, ju mer man släpper efter på kopplet (i tid! Hunden ska INTE ha hunnit stressa upp sig, då är du för sen!) ju mindre vill den göra….

11. Hundar pratar dåligt i koppel. Spända koppel ger ett ännu sämre språk. Lägg till ovanstående om morrning (avståndsökande signal) som ofta resulterar i att den andra hunden dras undan, eller att den morrande hunden dras undan, så har du svaret på många hundars inlärda koppelstrategier gentemot andra hundar. Plussa på vetskapen om att kopplet ofta (extremt ofta!) ger hunden farosignaler, så blir det inte så svårt att förstå att hundar reagerar negativt i koppel.

BOTEMEDEL: Träna hunden att inte dra i kopplet, så att den inte spänner kopplet när den vill prata. Se också själv till att kopplet är slakt när hunden pratar. Eller sätt på hunden en sele, så kan den prata bättre. Då får DU se till att kopplet inte spänns!

Jag som studerar andra hundägare och deras hundhavande hela tiden, fascineras av att hundar ändå finner sig i den koppelhantering som görs. Att de gör det är faktiskt ett bevis på hundars inneboende snällhet. Annars skulle de inte stå ut med människans fullständigt oetologiska koppelbeteende, som ofta skapar mer problem än det löser.

I samma stund som du börjar agera som om hunden är lös fastän den är kopplad, är du på god väg mot att bli en naturlig hundägare! Och om du sen börjar tänka på vad du EGENTLIGEN belönar, så är du nästan framme – så enkelt är det faktiskt!