Jag roar mig med att studera hundägare så fort jag träffar på dem. Om folk visste det kanske de skulle bete sig annorlunda, men jag gör ju det i smyg så alla gör precis som de brukar. Och det är tyvärr oftast så oerhört hund-ologiskt att det ibland är synd om hundarna. Därför skriver jag detta inlägg om hundar som vill.

Jag har schnauzer och har haft rasen sedan 1986. Det är en ras som vill. Emellanåt kan man råka på individer som vill väldigt mycket och verkligen anstränger sig för att det ska bli som de vill. Här ligger schnauzern ganska nära terrierns mentalitet och är en av anledningarna till varför jag tycker om den typen av hundar. Vår första schnauzer, Adonis, ville inte så mycket, men den andra, Dafnis, ville desto mer. Och nu pratar jag inte om att vilja lära sig konster, utan om att få ut så mycket som möjligt av livet! Efter dessa två första schnauzerbekantskaper har jag haft fler hundar som Dafnis, som ville, än såna som Adonis, som inte ville så mycket. Så jag vet hur de är, dessa hundar som vill.

På hundutställningar ser man många hundar som vill. De vill fram till andra hundar, de vill lukta på just den där fläcken, de vill fram till en viss människa, de vill gå därifrån, de vill ha koll på allt och en del vill till och med alarmera för minsta lilla.

Och i stort sett alla hundägare gör samma hund-ologiska fel: de ger hunden respons för det beteende man som hundägare egentligen inte vill ha! Det rycks i koppel på hundar som vill fram, det släpps fram hundar i strama koppel till luktfläckar, människor och andra hundar, man ryter till åt skällande hundar, man ”läser paragrafer” för morrande hundar,  man pratar med skällande hundar, man resonerar och förklarar för osäkra hundar, man ”fiskar” med kopplet när man står stilla och en hel del till. För hunden blir alltihop egentligen bara en gröt av ”ibland får man, ibland får man inte – men jag har ingen aning om när, så det är lika bra att fortsätta försöka!” och ”vissa situationer måste vara märkvärdiga, för då reagerar min människa! Bäst jag fortsätter göra så!”.

Observera att det här inte har ett dugg med inkonsekvens att göra, även om det kan tyckas så. Det har bara med hundlogik att göra: människorna runt omkring ger respons till ett visst beteende, så hunden fortsätter med detta beteende. Och när hunden får göra det den vill, så förstärker man hundens vilja ”att vilja”. Så en hund som vill fram till en annan hund och får koppelryck istället, slutar inte att vilja eftersom koppelrycket är en respons i sig. En hund som vill fram till en annan hund och får gå dit när den vill som mest, lär sig att det lönar sig att vilja eftersom man då får det man vill. Hundar som lär sig att det lönar sig att vilja, blir till slut väldigt jobbiga hundar!

Hur gör jag med mina ”viljande” schnauzrar? Jo, när de vill så väntar jag tills de slutar vilja! Då är de naturligtvis kopplade, men jag rycker aldrig till i vare sig halsband eller sele, jag säger inte heller ”Lugn” till min uppspelta hund (Den fattar ju ändå inte!), utan jag bara väntar. När den är lugn och fin får den göra det den vill. När den är lugn och fin berömmer jag. Godis kan den också få, det skadar aldrig. Men bara när den är lugn och uppför sig bra. På detta sätt får jag snabbt en valp som inte vill en massa, utan vet att den får göra allt när den är lugn. Jag hejdar också människor från att hälsa på valpen/hunden om den inte är lugn. När den är lugn får den hälsa och blir den för uppspelt lockar jag på den och ger godis. Skäller den är jag tyst och väntar, utan reaktioner från nåt håll. Om hunden inte slutar skälla petar jag den i ändan så att jag får ett avbrott för att fånga hundens uppmärksamhet, berömma och ge godis. För mig är det viktigt att valpen/hunden blir en trygg individ, vilket jag uppnår med fyra viktiga ingredienser: Lugn, tystnad, beröm och godis.

Dessutom lär jag mina hundar världens bästa, enklaste och mest användbara övning: De får godis när de hör sitt namn! Denna namnträning ihop med godis används sedan i alla möjliga sammanhang för att fånga hundens uppmärksamhet – och det fungerar eftersom jag tränat så mycket och konsekvent använt godis när jag sagt namnet! (Värt att prova för alla hundägare!)

Jag har hanterat både viljande schnauzrar och osäkra schnauzrar med detta avslappnade lugn hos mig själv, vilket har resulterat i hundar som är trygga och lydiga, men fortfarande med full egenkontroll. De är enkla att ha med sig, redan från ganska tidig ålder. Men jag glömmer aldrig hundgodiset hemma så länge de är små! Och jag tränar namnträning (säger hundens namn och ger godis) minst 10 gånger per dag, helst 50 gånger per dag. Det blir samtidigt till viktig inkallningsträning.

Det här med skällande hundar och människors reaktioner är ännu mer intressant, så det får vänta till nästa inlägg!

Vad är det egentligen man önskar när man skaffar hund? Att någon gång ställa sig frågan varför man blev just hundägare istället för t.ex kattägare, eller varför man har djur överhuvudtaget, tror jag är väldigt nyttigt. En del människor skaffar sig just hund för att få någon att bestämma över. De flesta tror jag dock skaffar hund för att få sällskap, för att få en anledning att gå ut eller kanske för att man gillar kombinationen hund och tävling.

Oavsett anledningen till att man av egoistiska skäl skaffat hund, så har man naturligtvis en skyldighet gentemot hunden. Jag anser att den största skyldigheten gentemot hunden är att inse att den är ett djur i ett människosamhälle och att den därför inte förstår allting som händer runt omkring den. Den största skyldigheten är alltså att behandla hunden som ett djur och inte som en människa eller ett objekt.

Vi människor har ett ansvar gentemot hunden att både vägleda den och att ge den egna redskap och självförtroende nog att själv klara av tillvaron. Att uppmuntra de smartaste strategierna hunden kan komma på och att försöka lära bort de mindre smarta. Att ge hunden en grundad trygghet i sig själv så att den klarar alla otrygga saker som händer. Att ge hunden en positiv syn på tillvaron så att det negativa kommer i skymundan. Att utifrån hundens personlighet och rastypiska förutsättningar både uppmuntra och hejda naturliga beteenden som passar respektive inte passar i människosamhället.

Vi hundägare har också fler ansvar gentemot hundarna: att socialisera dem så pass mycket att de klarar av att människor i olika åldrar uppför sig på olika sätt och ibland till och med konstigt eller hotande; att ge dem möjlighet att lära sig kommunicera med sina artfränder för att fungera bättre vid hundmöten i människosamhället; att lära dem att gå i vanliga halsband utan att dra eller att använda sele eller nosgrimma för att undvika stress under promenaderna; att komma på inkallning för att de ska få frihet; att se till att de slipper vara hungriga eftersom hunger ger stress; att inte uppmuntra och ge respons till hundars rädsla utan att genom eget lugn och självsäkerhet förmedla det normala även i det annorlunda eller obehagliga.

När en hund gör något är det etologiskt sett ett naturligt beteende, oavsett vad den gör. Hundar kan därför inte göra fel. Hundar kan inte heller göra rätt. De kan bara göra, bara bete sig. Varken rätt eller fel, varken moraliskt eller omoraliskt, varken etiskt eller oetiskt. Att bestraffa ”fel” är därför ologiskt och oförståeligt i hundens hjärna. Att däremot hejda och/eller bryta ett beteende som inte passar i människovärlden är lite mer logiskt, och om det dessutom följs av mänsklig uppmuntran så blir det för hunden så småningom lite mer begripligt och framför allt mer av det som ger hunden trygghet och en positiv inställning.

Att ge hunden stimulans och ett aktivt liv är inte i närheten av vikten av att ge hunden grundtrygghet, självförtroende och självkänsla. Aktivitet kan vara ett sätt att nå målet, men en positiv inställning till omvärlden, utan rädslor, är det viktigaste du kan ge din hund. Därför är det så sorgligt att se att vi nuförtiden fokuserar på att aktivera hunden och att skydda den från ”allt ont”. Vi pratar om att vi tar initiativ och att vi genom resursvärdet blir en bättre ledare, vi pratar om att vi genom att skydda hunden och ta ansvar för omvärlden gentemot hunden ger den trygghet – det vi i själva verket gör är att vi ofta gör hunden mer stressad genom en alltför hög aktivitetsnivå och att vi genom att skydda den gör den rädd och delvis oförmögen att hantera omvärlden, bl.a för att vi genom vår egen rädsla visar på en negativ sida av människovärlden. Att det är sant vittnar, om inte annat, det stora antalet hundar i Sverige som inte kan kommunicera med andra hundar, utan gör utfall eller flyger på andra hundar.

Att inte hejda eller bryta en hunds beteende kan vara minst lika orättvist för en hund i människovärlden, eftersom hunden skapar sig en strategi som irriterar och förargar människor eller andra hundar. Det är här sociala straff och mekaniska straff som blockeringsbrytare kommer in. Inte för att sätta gränser för hunden, för hundar behöver etologiskt sett inga gränser för sina beteenden, utan helt enkelt för att hunden naturligtvis mår bättre om den inte väcker irritation eller förargelse. En olydig hund kan tvärtemot vad som sägs vara väldigt lycklig, ifall ingen stör sig på dess olydighet. Så fort hundens beteende gör omgivningen irriterad och förargad så blir hunden olycklig. Vi gör hundar lydiga i första hand för människors skull – oavsett vad någon hundguru säger! Vi bryter och hejdar hundbeteenden för vår egen och omgivningens skull och det kommer naturligtvis i slutändan hunden tillgodo.

Att stärka hundens självkänsla och att ge den ett gott självförtroende är bland det viktigaste du kan fokusera på. Genom så lite bestraffning som möjligt, ett naturligt förhållningssätt gentemot både hunden och omvärlden samt en avslappnad inställning till det som händer, ger du hunden en grundtrygghet som tillsammans med social träning och miljöträning ger självkänsla och självförtroende. Att dessutom rikta in sig på kommunikation i alla sammanhang ger hunden ytterligare möjlighet att klara av tillvaron.

Så vad vill vi då med hundägandet? Eftersom jag tror att de flesta människor vill ha en glad och lycklig hund som fungerar med omgivningen tänker jag utifrån detta komma med en del råd om det viktigaste du som hundägare har att tänka på:

- Ge din hund en positiv inställning till sin omvärld. Det kan bara göras genom uppmuntran av ”goda” beteenden och genom att du som hundägare själv är positiv.

- Se till att du genom uppfostringsmetoden ’respons av ”goda” beteenden och nonchalans av ”dåliga” beteenden’ ger hunden så lite bestraffning det går.

- Använd sociala straff och blockeringsbrytare enbart för att få en chans att uppmuntra och ge positiv respons till ”goda” beteenden. Om du någon gång blir arg på hunden så måste du ändå hålla huvudet kallt och tänka på att ge den uppmuntran för det beteende du gillar.

- Använd aktiveringsövningar och berikningsformer för att i första hand ge hunden ett större självförtroende och en större självkänsla, i andra hand för att ge hunden ett rikare liv.

- Passa dig för Disneyfiering! Tro aldrig att hunden förstår din avsikt och vad du menar! Hunden är ett djur, ingen människa i djurkropp. Tolka inte hundens beteende som ett mänskligt beteende. Jag har sett alltför många hundar med mindre trevliga avsikter med sitt beteende tolkas av ägare och omgivning som att den tänker mänskligt. En hund som bits för att den inte vill gå med på det man tänker göra, möts ofta av ett ”Jaha, du vill inte? Då gör vi det inte!” utan att ägarna inser att hunden då lär sig att bita. En hund som har sexuella avsikter med sitt kontakttagande kan mötas av ett ”Men han vill ju bara leka/vara snäll/hälsa!” etc. (Det lättaste sättet att lära sig att läsa sin hund är att titta på ögonen. En hunds ögon är som en öppen bok. En snäll hund har snälla ögon, en rädd hund har rädda ögon, en pilsk hund har pilska ögon, en arg hund har arga ögon etc. Men stirra inte!)

- Kommunicera med hunden! Se till att den förstår det du vill, istället för att bara förvänta dig att den ska förstå.

- Tolka allting hunden gör – mot dig, mot människor, mot andra hundar – som kommunikation!

- Inta en avslappnad attityd till allt som händer. Låtsas alltid ”som om det regnar” och gör inget väsen av någonting. ’Allt är naturligt och allt är normalt’ ska vara din inställning och den förebild du visar hunden. Din självsäkerhet kommer att smitta av sig på hunden.

- Om du alltid bestämmer över hunden tar du bort hundens egenkontroll, alltså hundens egen förmåga att ta initiativ och att avgöra strategin. Det kanske passar dig, men det gör hunden mer beroende av dig och dina val och mer sårbar för situationer utan dig. Dessutom passar det verkligen inte alla raser att man ”bestämmer” över dem. En del raser blir nämligen tjurigare och envisare när man försöker bestämma över dem, eftersom det ofta är svårt att genomföra det förhållningssättet utan att använda sig av mycket tvång och bestraffning. Vissa raser tar i mer när det tar emot!

- Om du bara försöker lösa alla situationer på ett positivt sätt, får du kanske en trygg och självsäker hund, men det är väldigt lätt att du i kölvattnet till detta får en hund som är odräglig för sin omgivning eftersom ingen har hejdat hundens mindre bra beteenden. Sådana hundar har jag ofta träffat. Då säger folk att hundens ägare är en dålig ledare, när det ofta bara handlar om att man i okunskap gett respons åt ”fel” beteenden och kanske också varit otydlig. Att vara för snäll mot sin hund handlar helt enkelt om att man omedvetet uppmuntrar ”dåliga” beteenden, ofta för att man helt enkelt vill vara snäll mot hunden. Det blir liksom missriktad snällhet. Ett exempel är hunden som inte vill få sina klor klippta. Om man låter hunden slippa så lär sig hunden att den slipper. Nästa gång provar hunden garanterat ännu mer för att få slippa. Omvänt blir det att om hunden inte slipper utan man klipper klorna under milt tvång, så lär sig hunden att den inte slipper. Nästa gång provar hunden garanterat mindre…

- Tänk alltid på att hunden är ett djur i människovärlden, alltså en gäst i din mänskliga värld. Behandla den med respekt och inse att den ofta har ett val mellan att göra som du säger eller inte. Att den ofta gör som du vill har till största delen med inlärning att göra, men borde likafullt göra dig jätteglad! Behandla inte din hund som en undersåte, utan mer som en gäst som bor hos dig och som måste finna sig i dina regler för att ni ska kunna leva tillsammans. Så många saker som vi förväntar oss att hundar ska klara av i människotillvaron så borde vi faktiskt ha mer respekt för dem och inte behandla dem som varelser som antingen förväntas lyda oss eller som förväntas begripa vad vi menar när vi pratar.

För din hunds skull hoppas jag att du lite oftare funderar över varför du överhuvudtaget har hund. Det kanske skulle göra dig lite ödmjukare inför vad din hund faktiskt betyder för dig och det gör dig förhoppningsvis lite mer medveten om vad hunden behöver för att klara av att vara ett djur i människovärlden. Det är ju faktiskt det som är din uppgift som hundägare, att se till att hunden klarar av den värld du tagit in den i!

KOPPEL

(del 2)

VAD FINNS DET DÅ FÖR PROBLEM MED KOPPEL?

1. Hunden får farosignaler via kopplet. Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje bestraffning och korrigering skapar i själva verket farosignaler för hunden. Genom koppelrycken så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på och ger hunden signaler om fara – ofta innan faran ens inträffat!

BOTEMEDEL: Sluta använda dig av farosignaler; ryck inte till dig hunden i någon situation, dra den inte till dig, håll inte tillbaka den med hjälp av kopplet, korta inte in kopplet. Låtsas som att hunden är lös och lär den att lyssna på dig!

2. Koppelryck och alla typer av kommunikation via kopplet ”täpper igen” samarbetskanalen hos hunden. Om det är en ras med en liten samarbetskanal så går det jättefort; är det en ras med större samarbetskanal (mer avlad för samarbete) tar det lite längre tid. De som förespråkar koppelkommunikation (oavsett mjuk eller hård inriktning) håller ofta på med hundraser som är avlade på samarbete och som därigenom har stor samarbetskanal som är svårare att ”proppa igen”.
BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös, prata med den, lär den att lyssna på din röst istället för på kopplet.

3. Hundar som tar i mer när det tar emot, hundar som har mycket kämpa-glöd, drar ofta lika mycket tillbaka när man kommunicerar via kopplet med koppelryck, segdragning, ”fiskning” etc.

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden att inte dra i kopplet, genom att stanna när hunden drar. Skaffa ett ”transport-set” som du transporterar hunden i när du inte orkar eller har tid att koppelträna, helst en sele eftersom hundar kommunicerar bättre i sele.

4. Många hundar lär sig att bete sig på ett sätt i koppel (ofta dåligt) och ett annat när de är lösa (ofta bra). Då kan man säga att hunden har lärt sig en koppelstrategi, som ofta är mindre lyckad. Det är dessa hundar som ser ut som om de har ”koppelallergi”.

BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös. Dra inte undan hunden, locka på den istället.

5. Koppel är egentligen fullständigt oetologiskt. Hundar håller inte varandra i koppel och de pratar inte genom ”snören”. Att människor gör det är i och för sig en helt annan sak, som man skulle kunna godta ifall man såg att hundar köper koppelkommunikation fullt ut. Alla hundar med ”koppelallergi” är emellertid bevis för att hundar inte förstår koppelkommunikation på det sätt vi gör det på. Alltså är det lika bra att betrakta koppel som oetologiskt och alltid låtsas som att hunden är lös.

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös. Sätt en sele på hunden.

6. Koppel i kombination med halsband är mest problematiskt. Halsbandet trycker mot struphuvud och sköldkörtel, vilket inte omöjligt påverkar thyroid-produktionen negativt. Det i sig gör hunden mer stressad än nödvändigt. Dessutom är halsband en mycket större ”trigger” (igångsättare och påhejare) än vad en sele eller nosgrimma är.

BOTEMEDEL: Sele! Antidrag-sele för stora hundar, alternativt nosgrimma.

(Stryphalsband är i detta fall det värsta redskapet av alla, eftersom dess enda syfte är att strypa åt runt hundhalsen. Åtstramningen åstadkoms inte bara av hunden, utan också av människans dåliga koppelhantering vilket är väldigt orättvist mot en hund som inte kan välja halsband. Att göra hunden så känslig för trycket runt halsen att den aldrig drar är väl ok (jämförbart med ”mjuk mun” inom hästeriet), men de flesta människor klarar inte detta utan drar och sliter i hundens stryphalsband utan eftertanke. Det är också ironiskt att det finns stryphalsband som inte skadar hundens päls, då ju själva tanken med ett stryphalsband är att strypa åt runt hundhalsen och snudd på skada hunden. Men pälsen skonas ju i alla fall…)

Den tredje och sista delen kommer att avhandla fortsatta koppelproblem. Missa inte!

Mycket passande hade Hundsport två artiklar om koppel i nummer 11 -09! En händelse som såg ut som en tanke, då jag redan hade skrivit detta inlägg i stort sett klart innan Hundsport kom!

Detta inlägg kommer i tre delar.

KOPPEL

Koppel förtjänar ett eget kapitel, inte minst för att vi människor har så svårt att hantera det på ett för hunden bra sätt.

Jag gillar hundkoppel! Använder det själv väldigt ofta, främst som livlina, eftersom jag inte kan ha mina hundar lösa efter bilvägen där vi oftast promenerar. Jag gillar också att inte alltid behöva kolla var mina hundar är, utan veta att de befinner sig i andra änden av kopplet. Så hundkoppel är verkligen ett jättebra redskap för att hunden inte ska bli överkörd, när man enkelt behöver hålla reda på hunden och när man behöver knyta fast den. Men det är ett helt värdelöst redskap för att kommunicera med hundar, och ändå är det på det sättet vi oftast använder koppel!

Att koppelhantering är en svår konst ser man så fort man tittar på hundägare. Det rycks, det slits. det ”fiskas” och det segdras. Allt i tron att hunden ska bli lydigare. Till och med professionella hundtränare rycker och sliter i kopplet, som om kopplet är någon slags telefonledning till hundens medvetande. Skickliga hundtränare får ändå kontakt och kommunikation med hunden, men ”vanliga” hundägare som rycker och drar i hunden åstadkommer oftast en hund som inte lyssnar. Hunden lär sig helt enkelt att lyssna på kopplet istället för människan. Man kan ju tycka att det inte spelar någon roll, men det gör det!

Innan jag går in på problemen med koppel och koppelhantering, vill jag bara berätta att det finns sätt att slippa alla koppelproblem och ändå fortsätta ha hunden kopplad:

Låtsas som att hunden alltid är lös!

Så enkelt är det! Det är inte ens svårare än det låter, det är bara en omställning i tanken som behövs! Kopplet är en livlina, inte ett kommunikationshjälpmedel. Kopplet finns enbart för att du ska veta var du har hunden. I övrigt är hunden ”lös” i din fantasi. Vilket innebär att du måste börja peta i hunden istället för att rycka i kopplet, att du måste tala om för hunden när ni ska gå vidare istället för att dra i den, att du måste sluta stå och smårycka (”fiska”) i hunden i tid och otid samt att du måste sluta rycka i kopplet när hunden drar. Och så vidare.

Del 2 handlar om problemen med koppel. Missa inte det!

Matten till den lilla dvärgschnauzertiken som förekom i mitt förra inlägg fick på en måndag rådet att inte göra någonting när hunden skäller, belöna när hon är tyst och lugn och ha tålamod med att det tar tid innan hon fattar galoppen, typ flera månader. På torsdagen får jag dessa två mail med några timmars mellanrum (mina styckeindelningar, några insatta mellanslag samt ett dubbelt ord borttaget, annars helt oredigerat):

*******************
Hej Ingela!
Vill bara berätta att nu går promenaderna i nonchalansens och ignoransens tecken!

Roxi skäller mer än förut (människor var nästan borta i och med att jag sa ett lugnt nej till henne precis när hon var på väg till skall tidigare) men antar att det är en övergångsfas. Det är nog lite konstigt för henne att jag inte bryr mig och då passar hon på att vädra lungorna och obehaget (osäkerheten) lite mer än tidigare. Jag berömmer när hon tystnar. Promenaderna känns lugnare för mig eftersom jag tidigare var som en ”hunddressör i stridsmundering”, vad ska jag ha för taktik idag, skvaller, ryggsäck, avledning, bryta genom att backa! Ha, ha! Nu struntar jag i skällandet och när jag skäms allt för mycket så ler jag till folk och säger att vi tränar! Ja, ja tänker dom säkert, går inte så bra va?!

En effekt av träningen sen i måndags är att jag får bättre kontakt (tigger korv!) med Roxi! Jag har varit på promenad med den äldre tiken och grannens GD igårkväll och ikväll ska vi ut med ”sirenen” (Roxi förstås)! Hörselproppar på! Nä skämt åtsido, jag ville dela upp dem så att varje hund fick ett eget möte med GD innan jag promenerar med båda och GD-tiken. Min äldre tik försvarar nämligen unghunden fortfarande.Det gick bra med den äldre tiken, lite rädd i början men på slutet var svansen upp och hon glömde nästan bort att GD var med och ville fram och snusa på samma smaskiga kissfläckar. Många snygga hanhundar finns det i Norrtälje!!

Hälsningar från Christina, Flisa och Roxi i Norrtälje! Voff!

Hej Ingela!
Tack själv för responsen. Har precis kommit in efter en 1,5 timmes lugn promenad i solskenet. 10-15 min nere på stan, lite skäll men mest bra uppförande från damen. 30 min genom stans park där vi mötte en hund, lite skäll men sen lugnt. 30 min efter strandpromenaden med några hundmöten, på avstånd bra, närmare möten- lite sämre men killen vi träffade är en doggy-walker och han går med 2-3 dvschnauzrar, 1 schäfer, 1 BC, 1 Amstaff, 1 boxer och en bedlingtonterrier. Alla går lugnt och fint i en fantastisk formation med den lilla bedlingtonterriern lös längst bak! Han är jättegullig (killen) och social och jag kunde bara inte låta bli att prata och berömma honom. Roxi skällde en hel del till att börja med men det slutade efter ett tag och 10 min senare så satt hon lugnt och förnöjt (fick mycket godis och beröm, båda hundarna) och tittade sig omkring!

Visst får du lägga in mailet på din hemsida, spelar ingen roll om mitt och hundarnas namn finns med. Inga hemligheter att jag jobbar med Roxis skällande. Ska tänka på att lägga in ett avbrytande kommando när hon är mogen och verkar förstå vad jag vill. Lite fundersam om hon tror att hon måste skälla först för att sen tystna för att få belöning. Lite såna tendenser idag. Som jag gör nu så berömmer jag henne ofta när hon är lugn och fin trots att det inte är några svåra möten eller situationer för henne, bara för beteendet jag vill ha.

Kan man lägga in ett kommando på det ex ”lugn och fin”? Inte meningen att jag ska utnyttja dina råd gratis men det är ju så himla intressant och jobba med hundar så frågorna poppar upp! Jag kommer att boka tid med dig längre fram för att få vidare coaching med Roxi och som sagt var jag är intresserad av Eskilstuna och jag ska se om jag hittar fem personer som är intresserad här i Norrtälje.

Hälsningar Christina
*********************

Då jag vet att det brukar ta TID att få hunden att förstå vad man är ute efter med mina metoder, är jag själv förvånad att det gått så pass fort att få dvärgschnauzern mycket lugnare. Till på köpet har också matte blivit den förebild hon bör vara, en lugn, trygg, sansad, självsäker och naturlig hundägare. Om vi alla skulle sluta åtgärda våra hundars ”felbeteenden” och istället fokuserade på att ENBART belöna ”goda” beteenden så skulle vi inte längre ge farosignaler till hundarna och därmed inte heller skapa rädslor för annalkande faror hos dem. Det är enklare än man tror att uppfostra hundar!

Fler rapporter kommer säkerligen från Christina, som nu verkar vara ännu en övertygad Naturlig Hundägare.

Det förvånar mig att inte fler hundtränare är medvetna om farosignaler och vad vi människor förmedlar. Det förvånar mig också att inte fler hundtränare är medvetna om hur viktigt det är att vi inte överbeskyddar hundarna. Man får faktiskt inte trygga hundar om man korrigerar hunden när den ger utlopp för ett beteende den tror är vettigt, eller om man skyddar hunden med sig själv som ägare på något sätt. Jag, som lever med ”farosignalskänsliga” hundar, har den hårda vägen fått lära mig vådan av farosignaler och hur hunden uppfattar beskydd. Det tråkiga är att det inte spelar någon roll ifall hundtränaren tillhör den ”hårda” eller den ”mjuka” skolan, på båda sidor använder man sig av åtgärder som blir till farosignaler för alldeles för många hundar.

Vad är då farosignaler? Tja, det är alla åtgärder man tar till för att antingen förebygga eller få hunden att sluta. Förstod du vad du läste nu? Jag skrev nämligen att farosignaler är alla åtgärder man tar till. Och jag menar det på fullaste allvar; ju mer du åtgärdar, ju värre kommer din hund att uppföra sig! Och tvärtom; ju mindre du försöker åtgärda, ju bättre kommer det att gå. Förutsatt att du fokuserar på det beteende du vill ha, naturligtvis, eftersom hundlogik alltid gäller för hundar.

Vad är då hundlogik? Det är så simpelt som att det beteende man tjänar på fortsätter man att använda. Hundars inlärningsförmåga baseras helt och hållet på denna princip, oavsett om man tränar belöningsbaserat eller korrigeringsbaserat. Hundar tänker logiskt, det man får respons för fortsätter man med.

En liten dvärgschnauzer som skäller på andra hundar hade av en hundpsykolog fått rådet att sitta i ”ryggsäck” med matte, att backa vid hundmöten och att matte skulle ta i hakan på den lilla dvärgschnauzern om hunden inte slutade skälla. Gudskelov fanns det också godisbelöningar med i bilden.

För mig som lever med den typen av hund som är känsliga för farosignaler är såna åtgärder förödande åtgärder! För hunden blir alltihop nämligen signaler om fara! Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje sättande, varje nedböjning av matte/husse, varje lyft av hunden, varje tillsägelse, varje bestraffning och korrigering av det beteende som grundar sig i hundens ”vakt-rädsla”, skapar i själva verket farosignaler för hunden. I hundens ögon håller matte/husse helt enkelt med om att situationen är farlig! Genom alla åtgärder vi gör så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på. Och en dramatiserad situation är för en vaktande hundras lika med en farlig situation, alltså har vi genom åtgärderna konserverat hundens vaktande beteende!

Hur ska man då göra? Ingenting. Jo, du läste rätt. Gör ingenting. Låtsas som det regnar. Stoppa bomull i öronen om det behövs, men bry dig inte. Ignorera totalt det hunden gör när den ”beter sig illa”. Var också medveten om att hunden tycker att den beter sig smart; den vet ju inte av något annat sätt att bete sig på.

Men ska man verkligen inte göra något? Jo, när hunden ”beter sig bra” ska du berömma, belöna med godis, kvittra med hunden och visa hur himla glad du blir och hur positiv situationen egentligen är. Eftersom hunden inte har kommit på någon annan strategi än att t.ex. skälla på andra hundar, är det din uppgift att lära hunden en annan strategi och ge hunden en annan inställning än den negativa. Och eftersom hundar är egoister går det fortare med belöningar som hunden får för sin egen skull.

Scenariot med den lilla dvärgschnauzern ovan är alltså (enligt min erfarenhet av till dags dato 17 schnauzrar, där alla åtgärder bara förvärrat deras beteende) att matte bara ska fokusera på när den lilla är tyst och inte skäller. DÅ ska hunden få godis, bl.a för att göra hundens inställning till sin omvärld mer positiv. Efter att jag rekommenderat detta tillvägagångssätt till dvärgschnauzerns matte, visade det sig att hon gjort precis så när hennes andra hund var rädd; hon hade inte brytt sig utan försökt att med kroppshållning och ”kallt” huvud visa att allt som hände var helt normalt och naturligt. Det hade gjort hennes äldre hund totalt obekymrad om allt som hände runt omkring. Så för matte var det inte så svårt att göra ingenting, hon hade ju redan provat den strategin med lyckat resultat!

Så vad ska vi då göra med farosignalerna? Sluta använda dem! Sluta försöka åtgärda allt och ha en avslappnad attityd till det som händer! Då behöver du bara tänka på vilka hundbeteenden du ger respons till, medvetet men framförallt omedvetet. Och det är faktiskt enklare än du tror! Det enda problemet är att du inte ser resultatet förrän kanske flera månader senare, men jag lovar att vägen dit är rätt bekväm eftersom man gör så lite som möjligt! Och det i sig förbättrar din hundtillvaro.

Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

Jag anser att tröst, daltande och ömkande – att helt enkelt tycka synd om hunden oavsett situation – är en av de största taskigheter man kan göra mot en hund. Naturligtvis finns det taskigheter som är värre, men om man tittar på vad folk i allmänhet gör mot sina hundar, så är tröst och ömkande det som många gånger gör hunden oförmögen att klara av sin omvärld.

Eftersom jag föder upp hundar och därefter tar emot dem för trimning på ett trimbord tillsammans med deras ägare, har jag sett en hel del av tröst i olika former. Jag ser också många exempel på tröst i vardagssituationer där det inte bara är taskigt mot hunden, utan också skapar en hund man egentligen inte vill ha. Tyvärr förstår många människor inte vad de håller på med, men när man påpekar belönings- och responstanken för dem så inser alla hur uppenbart och logiskt det egentligen är.

Tröst kan vara mer än det ser ut att vara vid första anblicken. Du kanske tänker på när hunden har gjort sig illa och du verkligen tröstar. Du kanske tänker på hur man daltar med små hundar som om det vore ett litet barn och låter dem få ”sin vilja igenom”. Du kanske tänker på någon som lyfter upp sin hund och därmed ömkar den.

Jag tänker också på den typen av dalt. Men jag tänker framförallt på alla hundar som gnäller och får ett svar. Alla hundar som blir ”lugnade” av sina ägare med ett ”-Såja, såja” eller liknande och lite klappar för att ”lugna sig”. Alla hundar som skäller osäkerhetsskall vid dörren för att de ännu inte lärt sig att man inte behöver och då får en ägare som går fram till hunden och klappar om den för att förklara att det inte finns något att oroa sig för. Alla hundar som skäller vid hundmöten och ser rädda ut så att hundägaren genom klappar och rösten försöker få hunden mindre rädd. Alla hundar som fått pulpan lite klippt så att ägaren blir rädd, ömkar och slutar klippa klorna just då för att fortsätta sen. Alla små hundar som ideligen blir upplyfta så att de inte får möta världen på egen hand. Alla hundar som skäller eller ylar av separationsångest och får en öppnad dörr eller t.o.m ett muntligt svar av sin ägare. Jag tror att du har fattat galoppen.

En av de värsta saker jag hört talas om var en familj som varje ”smällarkväll” satt i tvättstugan i källaren tillsammans med den skotträdda hunden. Som om hunden blev mindre rädd av att ägarna visade sig rädda…

Allt detta är exempel på när vi tycker synd om våra hundar, men egentligen håller på med inlärning på hög nivå! I alla exemplen får hunden respons för sitt beteende, vilket gör att den lär sig att bete sig just så. Det är så enkelt, men ändå så är detta ett av de områden där människor verkar ha svårast för att låta bli att ge hunden respons. Det är så mycket lättare att trösta hunden, att försöka lugna den, att lyfta upp den. Men man måste förstå att alla såna handlingar blir belöningar och responser för det beteende som hunden just då uppvisar. Och det leder ofelbart till inlärning av just det beteendet!

Om du vill ha en hund som inte är rädd för andra hundar, gör ingenting om den blir rädd. Vill du ha en hund som kan få klorna klippta, gör ingenting när du råkar klippa i pulpan utan fortsätt precis som om ingenting har hänt. Vill du ha en hund som inte skäller i onödan vid dörren, gör ingenting – och då menar jag INGENTING – tills det har gått över. Vill du ha en hund som inte skäller/ylar av separationsångest, gör ingenting så länge skällandet/ylandet pågår. Vill du ha en hund som kan möta världen på egen hand, lyft aldrig någonsin upp den!

Visst kan det finnas skäl att lugna en hund ibland, men det bör inte användas mer än nödvändigt och bara i sådana sammanhang där hunden inte behöver lära sig att hantera situationen, t.ex hos veterinären, eller om den blir riktigt rädd. Men använd då bara händerna, aldrig rösten! Säg alltså ingenting till hunden när du klappar den lugnande, utan ge den då bara lite fysisk beröring, såsom hundar skulle gjort med varandra. Då undviker du den inlärningssituation som så lätt uppstår vid tröstande. Men den generella regeln är fortfarande att undvika att trösta, ömka och dalta hundar överhuvudtaget!