Håller på att byta blogg till en på mitt eget webbhotell, men det blev krångligare än jag tänkt mig.
Tills jag har hunnit uppdatera denna blogg får du hålla tillgodo med http://hundskola.wordpress.com där alla mina hittills skrivna inlägg står.
Ibland blir jag imponerad av hur hundägare med traditionellt hundtänkande får ihop det med rangordning och hierarkier.
Vi hade en av våra fodertikar, Rioma, på besök under en vecka. Hon bodde hos oss i sammanlagt 10 dagar. Hon var då 1 år och 2 månader, alltså yngst i hundgruppen som består av Electra 3,5 år (som löpte), Queenie 2 år och Sonetti 1 år och 4 månader (som också löpte). De första tre dagarna var inte Electra hemma, utan borta för parning. Hon kom hem på måndag morgon. P.g.a löpningen fick hon vara i hundgården med den tillika löpande Sonetti. Rioma och Queenie var i hundhägnet utanför.
När jag på eftermiddagen lät Electra och Rioma träffas ordentligt var Rioma otroligt provocerande och utmanande mot Electra. Till saken hör att Rioma är en ung tik med ett än så länge inte alltför bra självförtroende, hon tycker att det mesta är läskigt. Visserligen hade hon ”tinat upp” en hel del redan under söndagen och morskat på sig gentemot Sonetti och Queenie, men att utmana och provocera Electra som hon gjorde och gör stämmer ändå inte med hennes undflyende sätt i övrigt. Electra är inte särskilt engagerad i Rioma, utan går bara framåt när hon t.ex släpps in från hundgården. Men Rioma är ändå där och sätter en tass på ryggen, morrar och försöker till och med kliva upp och jucka på Electra. Inget av detta har gjorts mot de andra två av våra hushundar.
Skulle man nu förklara detta med rangordning, dominans och hierarki så försöker alltså vår gäst att ”ta över herraväldet” över hundgruppen genom att dominera Electra. Om jag får lov att raljera lite, så verkar det ju väldigt vettigt. Här har vi en ung tik som fortfarande är osäker på det mesta och inte riktigt vet hur hon ska hantera situationer på egen hand (hon lever normalt med två hundar till, äldre än henne), som alltså försöker ”bli ledare” över en hundgrupp hon känt i ett fåtal dagar. Till vilken nytta då? Och varför försökte hon inte med de andra två innan Electra kom hem; under tre dagar visste ju inte Rioma ens att Electra existerade!?
Min kommunikationstolkning är däremot denna: Rioma är en ung och osäker tik. Electra i höglöp och nyparad kommer hem och bryr sig inte om Rioma. När Electra får en tass på ryggen morrar hon (det gör hon alltid. Alla hundar gör inte det.). Där läggs ribban för deras relation, som grundas på Riomas osäkerhet och oförmåga att läsa av lukterna kring Electra. När man inte vet vad man ska göra är det lätt att ta till ”kniven” och hota lite om man är en osäker hund!
Vad gör då jag i detta tjafsande? Jag går emellan (som en annan hund skulle ha gjort) och använder blockeringsbrytare ifall det behövs. När två hundar står och morrar åt varann, kan man behöva ta till lite kraftigare blockeringsbrytare än att bara peta i dem och man får lära sig att bedöma vad som behövs. I huvudsak använder jag mig av mekaniska blockeringsbrytare som finns till hands. En påse kläder, vifta med en pinne emellan dem, en skål med vatten utomhus, en väska etc. Jag skickar i alla fall iväg Rioma bort från Electra, eftersom den oförskämda hunden bör få veta att den inte är uppskattad just då. Dessutom känns det bättre för mig om jag gör något (vilket är nog så viktigt)!
Ifall Electra hade varit en otryggare hund och inte fått möjlighet att lära sig att kommunicera med andra hundar, hade vi nog haft regelrätta slagsmål mellan den unga osäkra tiken och den äldre nyparade. Nu går Electra undan så fort hotet från Rioma upphör (vilket oftast betyder när vi går emellan).
Det är heller ingen risk att situationen förvärras, eftersom jag vet att mina hundar är snälla och trygga i grund och botten (nåja, Sonetti 1 år har väl inte riktigt hunnit dit än) och det är här man ser värdet av ett gott självförtroende och en stark grundtrygghet hos hundar. Det är hursomhelst otroligt lärorikt att ha den vackra Rioma hos oss i en vecka, så återigen är jag tacksam över hur mycket mina hundar lär mig. Hela tiden.
Det är så självklart för mig att tänka logiskt när det gäller hundar att jag ofta glömmer att människor i allmänhet tänker 1. som Walt Disney och förmänskligar hundar eller 2. i makttermer och ser hundar som ständigt strävande efter makt ”i hierarkin”. Alltför ofta blir det en mix av dessa två inställningar till hundar.
Jag hoppas att denna blogg kommer att få just dig på andra tankar och lämna ovanstående inställningar, i alla fall! Och att det då leder till att du känner dig mer självsäker i ditt hundhavande och att du undviker de största misstagen vi hundägare begår så gott som dagligen. Därför kommer jag att skriva om mina tankar och funderingar här.
Om det är möjligt kommer jag också att kommentera hundprogram på tv (det hänger på mina många barn ifall jag kan se dem eller inte), någon dag efter att de visats.
Välkommen tillbaka!