Vad är det egentligen man önskar när man skaffar hund? Att någon gång ställa sig frågan varför man blev just hundägare istället för t.ex kattägare, eller varför man har djur överhuvudtaget, tror jag är väldigt nyttigt. En del människor skaffar sig just hund för att få någon att bestämma över. De flesta tror jag dock skaffar hund för att få sällskap, för att få en anledning att gå ut eller kanske för att man gillar kombinationen hund och tävling.

Oavsett anledningen till att man av egoistiska skäl skaffat hund, så har man naturligtvis en skyldighet gentemot hunden. Jag anser att den största skyldigheten gentemot hunden är att inse att den är ett djur i ett människosamhälle och att den därför inte förstår allting som händer runt omkring den. Den största skyldigheten är alltså att behandla hunden som ett djur och inte som en människa eller ett objekt.

Vi människor har ett ansvar gentemot hunden att både vägleda den och att ge den egna redskap och självförtroende nog att själv klara av tillvaron. Att uppmuntra de smartaste strategierna hunden kan komma på och att försöka lära bort de mindre smarta. Att ge hunden en grundad trygghet i sig själv så att den klarar alla otrygga saker som händer. Att ge hunden en positiv syn på tillvaron så att det negativa kommer i skymundan. Att utifrån hundens personlighet och rastypiska förutsättningar både uppmuntra och hejda naturliga beteenden som passar respektive inte passar i människosamhället.

Vi hundägare har också fler ansvar gentemot hundarna: att socialisera dem så pass mycket att de klarar av att människor i olika åldrar uppför sig på olika sätt och ibland till och med konstigt eller hotande; att ge dem möjlighet att lära sig kommunicera med sina artfränder för att fungera bättre vid hundmöten i människosamhället; att lära dem att gå i vanliga halsband utan att dra eller att använda sele eller nosgrimma för att undvika stress under promenaderna; att komma på inkallning för att de ska få frihet; att se till att de slipper vara hungriga eftersom hunger ger stress; att inte uppmuntra och ge respons till hundars rädsla utan att genom eget lugn och självsäkerhet förmedla det normala även i det annorlunda eller obehagliga.

När en hund gör något är det etologiskt sett ett naturligt beteende, oavsett vad den gör. Hundar kan därför inte göra fel. Hundar kan inte heller göra rätt. De kan bara göra, bara bete sig. Varken rätt eller fel, varken moraliskt eller omoraliskt, varken etiskt eller oetiskt. Att bestraffa ”fel” är därför ologiskt och oförståeligt i hundens hjärna. Att däremot hejda och/eller bryta ett beteende som inte passar i människovärlden är lite mer logiskt, och om det dessutom följs av mänsklig uppmuntran så blir det för hunden så småningom lite mer begripligt och framför allt mer av det som ger hunden trygghet och en positiv inställning.

Att ge hunden stimulans och ett aktivt liv är inte i närheten av vikten av att ge hunden grundtrygghet, självförtroende och självkänsla. Aktivitet kan vara ett sätt att nå målet, men en positiv inställning till omvärlden, utan rädslor, är det viktigaste du kan ge din hund. Därför är det så sorgligt att se att vi nuförtiden fokuserar på att aktivera hunden och att skydda den från ”allt ont”. Vi pratar om att vi tar initiativ och att vi genom resursvärdet blir en bättre ledare, vi pratar om att vi genom att skydda hunden och ta ansvar för omvärlden gentemot hunden ger den trygghet – det vi i själva verket gör är att vi ofta gör hunden mer stressad genom en alltför hög aktivitetsnivå och att vi genom att skydda den gör den rädd och delvis oförmögen att hantera omvärlden, bl.a för att vi genom vår egen rädsla visar på en negativ sida av människovärlden. Att det är sant vittnar, om inte annat, det stora antalet hundar i Sverige som inte kan kommunicera med andra hundar, utan gör utfall eller flyger på andra hundar.

Att inte hejda eller bryta en hunds beteende kan vara minst lika orättvist för en hund i människovärlden, eftersom hunden skapar sig en strategi som irriterar och förargar människor eller andra hundar. Det är här sociala straff och mekaniska straff som blockeringsbrytare kommer in. Inte för att sätta gränser för hunden, för hundar behöver etologiskt sett inga gränser för sina beteenden, utan helt enkelt för att hunden naturligtvis mår bättre om den inte väcker irritation eller förargelse. En olydig hund kan tvärtemot vad som sägs vara väldigt lycklig, ifall ingen stör sig på dess olydighet. Så fort hundens beteende gör omgivningen irriterad och förargad så blir hunden olycklig. Vi gör hundar lydiga i första hand för människors skull – oavsett vad någon hundguru säger! Vi bryter och hejdar hundbeteenden för vår egen och omgivningens skull och det kommer naturligtvis i slutändan hunden tillgodo.

Att stärka hundens självkänsla och att ge den ett gott självförtroende är bland det viktigaste du kan fokusera på. Genom så lite bestraffning som möjligt, ett naturligt förhållningssätt gentemot både hunden och omvärlden samt en avslappnad inställning till det som händer, ger du hunden en grundtrygghet som tillsammans med social träning och miljöträning ger självkänsla och självförtroende. Att dessutom rikta in sig på kommunikation i alla sammanhang ger hunden ytterligare möjlighet att klara av tillvaron.

Så vad vill vi då med hundägandet? Eftersom jag tror att de flesta människor vill ha en glad och lycklig hund som fungerar med omgivningen tänker jag utifrån detta komma med en del råd om det viktigaste du som hundägare har att tänka på:

- Ge din hund en positiv inställning till sin omvärld. Det kan bara göras genom uppmuntran av ”goda” beteenden och genom att du som hundägare själv är positiv.

- Se till att du genom uppfostringsmetoden ’respons av ”goda” beteenden och nonchalans av ”dåliga” beteenden’ ger hunden så lite bestraffning det går.

- Använd sociala straff och blockeringsbrytare enbart för att få en chans att uppmuntra och ge positiv respons till ”goda” beteenden. Om du någon gång blir arg på hunden så måste du ändå hålla huvudet kallt och tänka på att ge den uppmuntran för det beteende du gillar.

- Använd aktiveringsövningar och berikningsformer för att i första hand ge hunden ett större självförtroende och en större självkänsla, i andra hand för att ge hunden ett rikare liv.

- Passa dig för Disneyfiering! Tro aldrig att hunden förstår din avsikt och vad du menar! Hunden är ett djur, ingen människa i djurkropp. Tolka inte hundens beteende som ett mänskligt beteende. Jag har sett alltför många hundar med mindre trevliga avsikter med sitt beteende tolkas av ägare och omgivning som att den tänker mänskligt. En hund som bits för att den inte vill gå med på det man tänker göra, möts ofta av ett ”Jaha, du vill inte? Då gör vi det inte!” utan att ägarna inser att hunden då lär sig att bita. En hund som har sexuella avsikter med sitt kontakttagande kan mötas av ett ”Men han vill ju bara leka/vara snäll/hälsa!” etc. (Det lättaste sättet att lära sig att läsa sin hund är att titta på ögonen. En hunds ögon är som en öppen bok. En snäll hund har snälla ögon, en rädd hund har rädda ögon, en pilsk hund har pilska ögon, en arg hund har arga ögon etc. Men stirra inte!)

- Kommunicera med hunden! Se till att den förstår det du vill, istället för att bara förvänta dig att den ska förstå.

- Tolka allting hunden gör – mot dig, mot människor, mot andra hundar – som kommunikation!

- Inta en avslappnad attityd till allt som händer. Låtsas alltid ”som om det regnar” och gör inget väsen av någonting. ’Allt är naturligt och allt är normalt’ ska vara din inställning och den förebild du visar hunden. Din självsäkerhet kommer att smitta av sig på hunden.

- Om du alltid bestämmer över hunden tar du bort hundens egenkontroll, alltså hundens egen förmåga att ta initiativ och att avgöra strategin. Det kanske passar dig, men det gör hunden mer beroende av dig och dina val och mer sårbar för situationer utan dig. Dessutom passar det verkligen inte alla raser att man ”bestämmer” över dem. En del raser blir nämligen tjurigare och envisare när man försöker bestämma över dem, eftersom det ofta är svårt att genomföra det förhållningssättet utan att använda sig av mycket tvång och bestraffning. Vissa raser tar i mer när det tar emot!

- Om du bara försöker lösa alla situationer på ett positivt sätt, får du kanske en trygg och självsäker hund, men det är väldigt lätt att du i kölvattnet till detta får en hund som är odräglig för sin omgivning eftersom ingen har hejdat hundens mindre bra beteenden. Sådana hundar har jag ofta träffat. Då säger folk att hundens ägare är en dålig ledare, när det ofta bara handlar om att man i okunskap gett respons åt ”fel” beteenden och kanske också varit otydlig. Att vara för snäll mot sin hund handlar helt enkelt om att man omedvetet uppmuntrar ”dåliga” beteenden, ofta för att man helt enkelt vill vara snäll mot hunden. Det blir liksom missriktad snällhet. Ett exempel är hunden som inte vill få sina klor klippta. Om man låter hunden slippa så lär sig hunden att den slipper. Nästa gång provar hunden garanterat ännu mer för att få slippa. Omvänt blir det att om hunden inte slipper utan man klipper klorna under milt tvång, så lär sig hunden att den inte slipper. Nästa gång provar hunden garanterat mindre…

- Tänk alltid på att hunden är ett djur i människovärlden, alltså en gäst i din mänskliga värld. Behandla den med respekt och inse att den ofta har ett val mellan att göra som du säger eller inte. Att den ofta gör som du vill har till största delen med inlärning att göra, men borde likafullt göra dig jätteglad! Behandla inte din hund som en undersåte, utan mer som en gäst som bor hos dig och som måste finna sig i dina regler för att ni ska kunna leva tillsammans. Så många saker som vi förväntar oss att hundar ska klara av i människotillvaron så borde vi faktiskt ha mer respekt för dem och inte behandla dem som varelser som antingen förväntas lyda oss eller som förväntas begripa vad vi menar när vi pratar.

För din hunds skull hoppas jag att du lite oftare funderar över varför du överhuvudtaget har hund. Det kanske skulle göra dig lite ödmjukare inför vad din hund faktiskt betyder för dig och det gör dig förhoppningsvis lite mer medveten om vad hunden behöver för att klara av att vara ett djur i människovärlden. Det är ju faktiskt det som är din uppgift som hundägare, att se till att hunden klarar av den värld du tagit in den i!

Det här med ledarskap verkar svårt. Det kan man utläsa av alla de spaltkilometrar som skrivs om ämnet. Nästan varje hundtränare med självaktning verkar måsta definiera vad ledarskap står för och betyder för dem (undertecknad inget undantag!). Men varför har vi inte knäckt koden än? Varför måste man t.ex till och med poängsätta ”ledarskapet” enligt en artikel i senaste numret av Hundsport (nr 3/2010) på sidan 52 för att få människor att förstå vad som är viktigt? Kanske beror det på att vi i fixeringen vid att använda begreppet ”ledarskap” på något sätt missar målet…?

När jag pratar med hundägare så kan jag ofta inte låta bli att ge små tips till dem. Hittills har alla direkt konkret förstått hur hundar tänker och vad jag menar. Trots att jag ALDRIG pratar om att vara ledare över hunden (naturligtvis för att jag inte tänker så själv!) och trots att jag snudd på tillrättavisar dem som pratar om att man måste ”visa vem som bestämmer”.

Det är stor skillnad i hur snabbt jag får folk att förstå nu jämfört med tidigare, då jag själv trodde på ”ledarskap” och rangordningstänkande. Då gick det nästan aldrig att förmedla hur man skulle tänka och hur man fick en välfungerande hund. Nu gör jag det på några minuter – om bara hundägaren är lite öppen för vad jag säger.

Det är inte svårt att ha hund. Det är inte heller svårt att vara en god hundägare och få ordning på de viktiga bitarna i ett gott hundägarskap. Men jag upplever det som svårt att förmedla vad som menas med begreppet ”ledarskap”, framförallt eftersom det tolkas olika eller nästan olika av alla. Det är detta som gör att jag har ”något emot” begreppet ledarskap över hund. Det är detta som gör att jag tycker att det är dags att vi skrotar begreppet och börjar prata om vad det EGENTLIGEN handlar om. Och vad det EGENTLIGEN handlar om finns inbakat i de åtta ”tankarna” som Naturligt Hundägarskap innefattar, på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Läs på lite om detta och se om inte du också får ett enklare hundägande!

(Naturligtvis kommer boken att vara en fördjupning och kristallklar förklaring av de åtta ”tankarna”!)

KOPPEL

(del 2)

VAD FINNS DET DÅ FÖR PROBLEM MED KOPPEL?

1. Hunden får farosignaler via kopplet. Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje bestraffning och korrigering skapar i själva verket farosignaler för hunden. Genom koppelrycken så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på och ger hunden signaler om fara – ofta innan faran ens inträffat!

BOTEMEDEL: Sluta använda dig av farosignaler; ryck inte till dig hunden i någon situation, dra den inte till dig, håll inte tillbaka den med hjälp av kopplet, korta inte in kopplet. Låtsas som att hunden är lös och lär den att lyssna på dig!

2. Koppelryck och alla typer av kommunikation via kopplet ”täpper igen” samarbetskanalen hos hunden. Om det är en ras med en liten samarbetskanal så går det jättefort; är det en ras med större samarbetskanal (mer avlad för samarbete) tar det lite längre tid. De som förespråkar koppelkommunikation (oavsett mjuk eller hård inriktning) håller ofta på med hundraser som är avlade på samarbete och som därigenom har stor samarbetskanal som är svårare att ”proppa igen”.
BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös, prata med den, lär den att lyssna på din röst istället för på kopplet.

3. Hundar som tar i mer när det tar emot, hundar som har mycket kämpa-glöd, drar ofta lika mycket tillbaka när man kommunicerar via kopplet med koppelryck, segdragning, ”fiskning” etc.

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden att inte dra i kopplet, genom att stanna när hunden drar. Skaffa ett ”transport-set” som du transporterar hunden i när du inte orkar eller har tid att koppelträna, helst en sele eftersom hundar kommunicerar bättre i sele.

4. Många hundar lär sig att bete sig på ett sätt i koppel (ofta dåligt) och ett annat när de är lösa (ofta bra). Då kan man säga att hunden har lärt sig en koppelstrategi, som ofta är mindre lyckad. Det är dessa hundar som ser ut som om de har ”koppelallergi”.

BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös. Dra inte undan hunden, locka på den istället.

5. Koppel är egentligen fullständigt oetologiskt. Hundar håller inte varandra i koppel och de pratar inte genom ”snören”. Att människor gör det är i och för sig en helt annan sak, som man skulle kunna godta ifall man såg att hundar köper koppelkommunikation fullt ut. Alla hundar med ”koppelallergi” är emellertid bevis för att hundar inte förstår koppelkommunikation på det sätt vi gör det på. Alltså är det lika bra att betrakta koppel som oetologiskt och alltid låtsas som att hunden är lös.

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös. Sätt en sele på hunden.

6. Koppel i kombination med halsband är mest problematiskt. Halsbandet trycker mot struphuvud och sköldkörtel, vilket inte omöjligt påverkar thyroid-produktionen negativt. Det i sig gör hunden mer stressad än nödvändigt. Dessutom är halsband en mycket större ”trigger” (igångsättare och påhejare) än vad en sele eller nosgrimma är.

BOTEMEDEL: Sele! Antidrag-sele för stora hundar, alternativt nosgrimma.

(Stryphalsband är i detta fall det värsta redskapet av alla, eftersom dess enda syfte är att strypa åt runt hundhalsen. Åtstramningen åstadkoms inte bara av hunden, utan också av människans dåliga koppelhantering vilket är väldigt orättvist mot en hund som inte kan välja halsband. Att göra hunden så känslig för trycket runt halsen att den aldrig drar är väl ok (jämförbart med ”mjuk mun” inom hästeriet), men de flesta människor klarar inte detta utan drar och sliter i hundens stryphalsband utan eftertanke. Det är också ironiskt att det finns stryphalsband som inte skadar hundens päls, då ju själva tanken med ett stryphalsband är att strypa åt runt hundhalsen och snudd på skada hunden. Men pälsen skonas ju i alla fall…)

Den tredje och sista delen kommer att avhandla fortsatta koppelproblem. Missa inte!

”Hund genomskådar ledarskapsträning

Enligt ledande hundforskare är hundar ungefär lika smarta som tvååriga barn. De förstår i snitt över 150 ord och klarar av att tänka väldigt beräknande. För lite mat kan de till exempel lura både hundar och folk.

Nu har amerikanska veterinärer vid University of Bristol funnit att jyckar också är för kloka för förtryckande hunddressyr.

Veterinärerna har studerat hundars flockbeteende och funnit att de inte alls, vilket ofta påstås, är ute efter att klättra på rangskalan i sin familj. De kan därför döma ut så kallad ”ledarskapsträning”, hunddressyr som tillämpar dominansmetoder som att trycka ner eller skrämma hunden. Det leder inte till lydnad, menar forskarna. Snarare till ångest, rädsla och aggressivitet hos hunden.

Källa: Journal of Veterinary Behaviour, Clinical Applications and Research.”

Apoteket nummer 4 2009 sidan 21

Inget behöver tilläggas! Mina insikter har till och med bevisats i oberoende studier!

Matten till den lilla dvärgschnauzertiken som förekom i mitt förra inlägg fick på en måndag rådet att inte göra någonting när hunden skäller, belöna när hon är tyst och lugn och ha tålamod med att det tar tid innan hon fattar galoppen, typ flera månader. På torsdagen får jag dessa två mail med några timmars mellanrum (mina styckeindelningar, några insatta mellanslag samt ett dubbelt ord borttaget, annars helt oredigerat):

*******************
Hej Ingela!
Vill bara berätta att nu går promenaderna i nonchalansens och ignoransens tecken!

Roxi skäller mer än förut (människor var nästan borta i och med att jag sa ett lugnt nej till henne precis när hon var på väg till skall tidigare) men antar att det är en övergångsfas. Det är nog lite konstigt för henne att jag inte bryr mig och då passar hon på att vädra lungorna och obehaget (osäkerheten) lite mer än tidigare. Jag berömmer när hon tystnar. Promenaderna känns lugnare för mig eftersom jag tidigare var som en ”hunddressör i stridsmundering”, vad ska jag ha för taktik idag, skvaller, ryggsäck, avledning, bryta genom att backa! Ha, ha! Nu struntar jag i skällandet och när jag skäms allt för mycket så ler jag till folk och säger att vi tränar! Ja, ja tänker dom säkert, går inte så bra va?!

En effekt av träningen sen i måndags är att jag får bättre kontakt (tigger korv!) med Roxi! Jag har varit på promenad med den äldre tiken och grannens GD igårkväll och ikväll ska vi ut med ”sirenen” (Roxi förstås)! Hörselproppar på! Nä skämt åtsido, jag ville dela upp dem så att varje hund fick ett eget möte med GD innan jag promenerar med båda och GD-tiken. Min äldre tik försvarar nämligen unghunden fortfarande.Det gick bra med den äldre tiken, lite rädd i början men på slutet var svansen upp och hon glömde nästan bort att GD var med och ville fram och snusa på samma smaskiga kissfläckar. Många snygga hanhundar finns det i Norrtälje!!

Hälsningar från Christina, Flisa och Roxi i Norrtälje! Voff!

 

Hej Ingela!
Tack själv för responsen. Har precis kommit in efter en 1,5 timmes lugn promenad i solskenet. 10-15 min nere på stan, lite skäll men mest bra uppförande från damen. 30 min genom stans park där vi mötte en hund, lite skäll men sen lugnt. 30 min efter strandpromenaden med några hundmöten, på avstånd bra, närmare möten- lite sämre men killen vi träffade är en doggy-walker och han går med 2-3 dvschnauzrar, 1 schäfer, 1 BC, 1 Amstaff, 1 boxer och en bedlingtonterrier. Alla går lugnt och fint i en fantastisk formation med den lilla bedlingtonterriern lös längst bak! Han är jättegullig (killen) och social och jag kunde bara inte låta bli att prata och berömma honom. Roxi skällde en hel del till att börja med men det slutade efter ett tag och 10 min senare så satt hon lugnt och förnöjt (fick mycket godis och beröm, båda hundarna) och tittade sig omkring!

Visst får du lägga in mailet på din hemsida, spelar ingen roll om mitt och hundarnas namn finns med. Inga hemligheter att jag jobbar med Roxis skällande. Ska tänka på att lägga in ett avbrytande kommando när hon är mogen och verkar förstå vad jag vill. Lite fundersam om hon tror att hon måste skälla först för att sen tystna för att få belöning. Lite såna tendenser idag. Som jag gör nu så berömmer jag henne ofta när hon är lugn och fin trots att det inte är några svåra möten eller situationer för henne, bara för beteendet jag vill ha.

Kan man lägga in ett kommando på det ex ”lugn och fin”? Inte meningen att jag ska utnyttja dina råd gratis men det är ju så himla intressant och jobba med hundar så frågorna poppar upp! Jag kommer att boka tid med dig längre fram för att få vidare coaching med Roxi och som sagt var jag är intresserad av Eskilstuna och jag ska se om jag hittar fem personer som är intresserad här i Norrtälje.

Hälsningar Christina
*********************

Då jag vet att det brukar ta TID att få hunden att förstå vad man är ute efter med mina metoder, är jag själv förvånad att det gått så pass fort att få dvärgschnauzern mycket lugnare. Till på köpet har också matte blivit den förebild hon bör vara, en lugn, trygg, sansad, självsäker och naturlig hundägare. Om vi alla skulle sluta åtgärda våra hundars ”felbeteenden” och istället fokuserade på att ENBART belöna ”goda” beteenden så skulle vi inte längre ge farosignaler till hundarna och därmed inte heller skapa rädslor för annalkande faror hos dem. Det är enklare än man tror att uppfostra hundar!

Fler rapporter kommer säkerligen från Christina, som nu verkar vara ännu en övertygad Naturlig Hundägare.

Det förvånar mig att inte fler hundtränare är medvetna om farosignaler och vad vi människor förmedlar. Det förvånar mig också att inte fler hundtränare är medvetna om hur viktigt det är att vi inte överbeskyddar hundarna. Man får faktiskt inte trygga hundar om man korrigerar hunden när den ger utlopp för ett beteende den tror är vettigt, eller om man skyddar hunden med sig själv som ägare på något sätt. Jag, som lever med ”farosignalskänsliga” hundar, har den hårda vägen fått lära mig vådan av farosignaler och hur hunden uppfattar beskydd. Det tråkiga är att det inte spelar någon roll ifall hundtränaren tillhör den ”hårda” eller den ”mjuka” skolan, på båda sidor använder man sig av åtgärder som blir till farosignaler för alldeles för många hundar.

Vad är då farosignaler? Tja, det är alla åtgärder man tar till för att antingen förebygga eller få hunden att sluta. Förstod du vad du läste nu? Jag skrev nämligen att farosignaler är alla åtgärder man tar till. Och jag menar det på fullaste allvar; ju mer du åtgärdar, ju värre kommer din hund att uppföra sig! Och tvärtom; ju mindre du försöker åtgärda, ju bättre kommer det att gå. Förutsatt att du fokuserar på det beteende du vill ha, naturligtvis, eftersom hundlogik alltid gäller för hundar.

Vad är då hundlogik? Det är så simpelt som att det beteende man tjänar på fortsätter man att använda. Hundars inlärningsförmåga baseras helt och hållet på denna princip, oavsett om man tränar belöningsbaserat eller korrigeringsbaserat. Hundar tänker logiskt, det man får respons för fortsätter man med.

En liten dvärgschnauzer som skäller på andra hundar hade av en hundpsykolog fått rådet att sitta i ”ryggsäck” med matte, att backa vid hundmöten och att matte skulle ta i hakan på den lilla dvärgschnauzern om hunden inte slutade skälla. Gudskelov fanns det också godisbelöningar med i bilden.

För mig som lever med den typen av hund som är känsliga för farosignaler är såna åtgärder förödande åtgärder! För hunden blir alltihop nämligen signaler om fara! Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje sättande, varje nedböjning av matte/husse, varje lyft av hunden, varje tillsägelse, varje bestraffning och korrigering av det beteende som grundar sig i hundens ”vakt-rädsla”, skapar i själva verket farosignaler för hunden. I hundens ögon håller matte/husse helt enkelt med om att situationen är farlig! Genom alla åtgärder vi gör så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på. Och en dramatiserad situation är för en vaktande hundras lika med en farlig situation, alltså har vi genom åtgärderna konserverat hundens vaktande beteende!

Hur ska man då göra? Ingenting. Jo, du läste rätt. Gör ingenting. Låtsas som det regnar. Stoppa bomull i öronen om det behövs, men bry dig inte. Ignorera totalt det hunden gör när den ”beter sig illa”. Var också medveten om att hunden tycker att den beter sig smart; den vet ju inte av något annat sätt att bete sig på.

Men ska man verkligen inte göra något? Jo, när hunden ”beter sig bra” ska du berömma, belöna med godis, kvittra med hunden och visa hur himla glad du blir och hur positiv situationen egentligen är. Eftersom hunden inte har kommit på någon annan strategi än att t.ex. skälla på andra hundar, är det din uppgift att lära hunden en annan strategi och ge hunden en annan inställning än den negativa. Och eftersom hundar är egoister går det fortare med belöningar som hunden får för sin egen skull.

Scenariot med den lilla dvärgschnauzern ovan är alltså (enligt min erfarenhet av till dags dato 17 schnauzrar, där alla åtgärder bara förvärrat deras beteende) att matte bara ska fokusera på när den lilla är tyst och inte skäller. DÅ ska hunden få godis, bl.a för att göra hundens inställning till sin omvärld mer positiv. Efter att jag rekommenderat detta tillvägagångssätt till dvärgschnauzerns matte, visade det sig att hon gjort precis så när hennes andra hund var rädd; hon hade inte brytt sig utan försökt att med kroppshållning och ”kallt” huvud visa att allt som hände var helt normalt och naturligt. Det hade gjort hennes äldre hund totalt obekymrad om allt som hände runt omkring. Så för matte var det inte så svårt att göra ingenting, hon hade ju redan provat den strategin med lyckat resultat!

Så vad ska vi då göra med farosignalerna? Sluta använda dem! Sluta försöka åtgärda allt och ha en avslappnad attityd till det som händer! Då behöver du bara tänka på vilka hundbeteenden du ger respons till, medvetet men framförallt omedvetet. Och det är faktiskt enklare än du tror! Det enda problemet är att du inte ser resultatet förrän kanske flera månader senare, men jag lovar att vägen dit är rätt bekväm eftersom man gör så lite som möjligt! Och det i sig förbättrar din hundtillvaro.

Läser i Hundsport 9/2009 om ett valptest, där man ska kolla om valpar är sociala, dominanta eller skygga. Blir alltid lika frågande när man använder begreppet ”dominant” som det vore en egenskap. Etologiskt betyder ju dominans ”att skaffa sig företräde”. En ”dominant” individ är således en som skaffar sig företräde, en som tar för sig på andras bekostnad. Så långt är jag med i den etologiska retoriken och håller med. Dock med reservationen att den individ som i vissa situationer skaffar sig företräde framför andra (=är dominant) i andra sammanhang mycket väl kan stå tillbaka för andra individer, alltså inte vara dominant. Vilket för mig – som ogillar det maktspråk som har skapats av dessa etologiska termer – lika väl skulle kunna uttryckas som att en ”dominant individ” är ”en individ som är väldigt motiverad att få sin vilja igenom”. En beskrivning som säger vad det handlar om på ett mycket mer konkret sätt, utan att man behöver snärja in sig i definitionen av ordet ”dominans” (som ju alltid tolkas olika).

Och så läser jag då Hundsport om ”dominanta valpar”. Man testar fasthållning, social dominans (läs: beröring av hela kroppen!) samt lyftning för att ta reda på grad av dominans hos valpen. Och då börjar jag fundera…

Jag har schnauzer som ”min” ras. Jag har haft rasen sedan 1986 och jag älskar den! Jag tycker att den är lätt att ha att göra med, även om jag vet att den svarta varianten upplevs som ”svårare” än peppar- och saltvarianten som jag har. Men bland många hundmänniskor så anses schnauzern som allt annat än en nybörjarras, eftersom de kan vara ”dominanta” enligt många hundmänniskor. Bara så att den som läser vet att jag utgår ifrån en ras där flertalet skulle kunna bedömas som ”dominanta” vid ett valptest. (I min värld är schnauzern bara en ras som gärna tar för sig av det livet har att erbjuda!)

När jag läser kriterierna för dessa tre ovanstående testpunkter, så kan jag konstatera att de flesta av de valpar jag fött upp skulle hamna i bedömningskategorin ”Accepterar lätt människor som ledare”, alltså utan någon högre grad av ”dominans”. Vilket på mitt (enklare) språk skulle bli ”Finner sig i olika typer av fysisk hantering”.

Men hur bedömer man såna valpar/hundar som våra Queenie och Shelby, som från valpstadiet har skrikit vid fasthållning? Som har kämpat som galningar för att komma lös ur greppet och där Queenie fortfarande vid 2,5 års ålder skriker när man håller fast henne? En dominant hund? Inte det minsta (även om jag aldrig använder begreppet dominans, så har jag ju ett förflutet i den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden och vet som avses) utan snarare åt andra hållet. Queenie skaffar sig aldrig företräde i nån som helst situation, utan finner sig alltid i att vänta på sin tur. Hon tränger sig aldrig före och kollar alltid av omgivningen innan hon agerar. Shelby (hennes halvsyster) likaså, men likafullt skriker de båda halvsystrarna som attan vid fasthållning och har gjort så sen de föddes. Ett uttryck för dominans….? Hmmm…

Jag kan jämföra med Sonetti som gärna skaffar sig företräde, gärna vill ha allting först och mest. Att hålla fast henne, lyfta upp henne och att stryka henne på hela kroppen har sen 8 veckors ålder tillhört det vi haft minst problem med hos henne. Andra skulle bedöma Sonetti som en ”dominant” hund när de ser hur hon beter sig mot sina sambo-hundar, men ett test enligt Hundsport skulle alltså ha klassat Sonetti som medgörlig och ”icke-dominant” medan Queenie skulle hamna i kategorin ”dominant” – trots att vem som helst utanför testet hade kunnat se att det inte stämde!

Är det konstigt att jag är kritisk till de termer vi slänger oss med i hundvärlden?

Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

I hundsammanhang brukar man ofta säga att det är viktigt att tala om för hunden vem som bestämmer. Man brukar också prata om att det är viktigt att hunden inte får vinna. Enligt detta synsätt så skulle det alltså vara en tävling om vem som har makten. Det kanske är det för många människor, men definitivt inte för hundar!

Jag, som levt med olika typer av hundgrupper, måste säga att jag inte förstår var man fått denna missuppfattning ifrån. Möjligtvis har man haft hundgrupper som inte varit riktigt harmoniska och därför mer fungerat som människor på ett fängelse, där den  osunda miljön och gruppsammansättningen mer eller mindre tvingar fram ett slags hierarki där någon bestämmer.

I mina hundgrupper – såväl rena familjer som ihoptvingade individer – har ingen någonsin velat bestämma över de andra. Däremot har de ALLTID försökt att få ut så mycket som möjligt av livet och ALLTID gjort som de har känt för (tills jag har övertygat dem om att det inte är ett bra beteende i människovärlden). Och då har jag ändå en ras som schnauzer, som av många anses vara en s.k. ”dominant” ras!

Innan jag går in på några exempel på hur hundfolk i allmänhet resonerar, ska jag förklara vad det handlar om när man pratar om att det är så viktigt med vem som ”bestämmer”.

VAR KOMMER ”BESTÄMMANDETANKEN” IFRÅN?

För det första tror jag att det har blivit någon slags sammanblandning mellan hur man som förälder ibland måste hävda sin rätt att vara ”den bestämmande föräldern” gentemot äldre barn som också vill hävda sin rätt, och rollen gentemot hunden. En del hundmänniskor jämför alltför ofta hundar med äldre barn eller t.o.m med tonåringar. Hundar ska aldrig någonsin jämföras med barn som nått över ”begreppsnivån”, alltså den nivå där man förstår avsikten bakom vad som sägs. Barn uppnår denna begreppsnivå ungefär vid två års ålder, men hundar uppnår den aldrig! Det är alltså helt uppåt väggarna att jämföra hundar med barn äldre än två-tre års ålder. Den enda likhet jag kan se mellan en hund och t.ex en tonåring, är osäkerheten inför omvärlden. Men hanteringen av hunden måste ändå baseras på att hunden inte har kommit förbi begreppsnivån, alltså att den inte förstår avsikten med vad du säger. Denna osäkerhet inför omvärlden hanteras bäst genom att hjälpa hunden till ett bättre självförtroende, främst genom att öva upp sin kommunikationsförmåga. Mer om det senare.

För en tvååring behöver man som förälder aldrig visa vem som bestämmer; istället vägleder och visar man vad som fungerar och vad som inte fungerar för att man ska kunna leva tillsammans. Även om man ibland måste vara konsekvent och envis för att få sin vilja igenom gentemot tvååringen, så är det fortfarande inte en kamp om vem som bestämmer utan faktiskt bara en ren inlärningsfråga. Om man är tillräckligt envis och konsekvent, kommer barnet så småningom att lära sig vad som gäller för att samvaron ska bli så trevlig som möjligt. Precis där befinner sig hunden och den kommer aldrig någonsin över den nivån! Om man har haft med barn ovanför begreppsnivån att göra, vet man att det ibland kan bli diskussion om vem som bestämmer eller inte. Hundar kommer aldrig dit.

Hundar är för övrigt inga små barn till oss, de är djur som bor i människovärlden. När den är vuxen så ska den behandlas som en vuxen. En vuxen hund alltså. Hunden är inte likvärdig dig, men den är inte heller din undersåte. Den är ett djur och du är på sätt och vis också ett djur fastän du är människa. Men din hund är gäst hos dig, för att du ville det. Respektera det och inse att hunden ofta har ett val och ändå väljer att lyda dig. Det är stort, tycker jag!

Det är alltså här det första tankefelet görs; att man blandar ihop rollen gentemot hunden med rollen gentemot äldre barn. Säkerligen kommer någon att invända att ”man visst visar tvååringar vem som bestämmer”. Jag förstår hur man tänker, eftersom det är lätt att blanda ihop den inlärning man håller på med, med ett bestämmande. Med mitt första barn tänkte jag ”ledarskap” och ”vem som bestämmer”, eftersom jag var skolad i dessa tankegångar. Det fungerade bra ur ”ledarskapssynpunkt”, men den inlärning (uppfostran) jag i själva verket höll på med kunde bli lite väl tuff ibland.  Barn nummer fyra är det absolut tjurigaste barn jag haft. Dock har jag inte tänkt ”ledarskap” och ”vem bestämmer” med henne, utan tagit allt på inlärningsnivå. Hon har ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla än sin storebror i samma ålder (barn nummer ett), likadant med de två i mitten som inte heller är uppfostrade efter ledarskapstanken.

Jag återkommer om vikten av ett gott självförtroende och självkänsla hos hundar i inlägget ”Vad vill vi med hundägandet?”.

Nästa sammanblandning tror jag har med näringslivet och betydelsen av ordet ”ledarskap” där. Jag tror också det kommer av att många hundägare har upptäckt att man inte kan tillämpa demokrati med en hund, eftersom demokrati, diktatur och auktoritet inte förekommer i djurvärlden. Där handlar det bara om vem som får mest mat och får fortplanta sig mest. När det råder brist på detta, vill säga. Däremellan råder fred och harmoni (glöm aldrig det!).

Man har upptäckt att man inte kan förhandla med en hund, att man ibland måste peka med hela handen. Det kan kännas som att man är chef över hunden och ”bestämmer” över den. En del hundägare får detta att fungera, medan andra inte kan förlika sig med tanken på att bestämma över hunden. Det finns någonstans något slags skala av bestämmande, där vissa hundägare bestämmer allt över hunden (där har jag själv befunnit mig!) till de som knappt bestämmer någonting alls. Militärtermerna som anammats inom hundvärlden ställer också till det. Ett ”kommando” är ju egentligen en order, d.v.s en uppmaning från en officer (chef) till en underlydande. Att vargar och hundar inte lever under militära förhållanden verkar många ha förbisett.

HUR TÄNKER HUNDEN?

Problemet med detta ”bestämmande” är att hunden inte riktigt är med på noterna. Den bryr sig nämligen inte om vem som bestämmer och vem som har makten, den bryr sig bara om att få ut så mycket som möjligt av livet. Hunden är inte intresserad av att vara ”chef” över dig, den vill bara ha ut något av tillvaron!

En av de viktigaste frågor hundar alltid ställer sig är ”-What’s in it for me?” Alltså, ”-Vad tjänar jag på det hela?”  – Fullblodsegoister, alltså!

Ok, invändningar igen. Om jag inte bestämmer över hunden, hur ska jag då få hundtillvaron att fungera? Hur ska jag få hunden att lyda? Hur ska jag få hunden att inte ”sträva efter ledarskapet” hela tiden om jag inte ska ”visa vem som bestämmer”?

Åh, det är så enkelt! 1. Tänk på vilka av hundens handlingar du ger respons till! 2. Öka ditt värde som resurs! (Att du sen måste tänka på några fler saker än så för att få ett fullgott hundägarskap, det är en annan sak.)

NÅGRA EXEMPEL:

Du har hört att hunden ska sitta och vänta på ett ”Varsågod” innan den får äta sin mat, för att det visar vem som bestämmer. Fel! Det gör att ditt värde som resurs ökar eftersom hunden inte får sin mat annat än genom att göra som du ber den om. Det kan vara en jättebra övning för den som har en hund som anser att man inte är en bra resurs. I annat fall är den ganska meningslös. (Se dock kapitlet om mat.)

Du har hört att hunden inte ska hälsa på andra hundar, annat än i vissa fall när du tillåter det. Det visar vem som bestämmer. Fel igen! Det visar hunden att du är en resurs, eftersom du är den som låter den hälsa på andra hundar.

Du har hört att du måste visa vem som bestämmer när du gett hunden ett kommando, t.ex när du kallat in hunden och den inte vill komma. Då måste du visa vem som bestämmer, säger alla. Fel! Om du har kallat in hunden och den inte vill komma och du inte talar om för hunden att den måste, får du en inlärning på att hunden inte måste komma. Och tvärtom, ifall du kräver att hunden ska komma till dig varje gång du ropar, får du en inlärning av att hunden måste komma till dig varje gång du ropar.

Du har hört att hunden inte får ligga i soffor och sängar för att det visar vem som bestämmer. Fel! Att hunden inte får ligga i soffor och sängar lär hunden att den inte får ligga i soffor och sängar.

Du har hört att om en hund, som får ligga i soffor och sängar, ligger där och morrar när du vill sätta dig eller lägga dig måste du antingen ta tag i hunden eller köra ner den, för att visa vem som bestämmer. Fel! Du lär hunden att det inte lönar sig att morra för att få ha soff-/säng-resursen ifred, att i den värld du har tagit in hunden i vinner man inga fördelar på att morra över resurserna.

Du har hört att du måste gå först ut genom dörren och/eller att hunden inte får gå utomhus förrän du sagt varsågod, eftersom det visar vem som bestämmer. Fel! Om du går först ut genom dörren eller att hunden bara får tillåtelse att gå på kommando, så lär sig hunden att du går först ut genom dörren och att hunden går sen, samt att den bara får gå efter ditt kommando. Övningen har ingen annan betydelse för hunden. Dock ökar du ditt värde som resurs eftersom hunden bara får gå ut genom din tillåtelse.

EN LITEN SAMMANFATTNING

Svårare än så är det faktiskt inte! Hundar är egentligen mindre komplicerade än vad folk i allmänhet tror.

Lär dig en gång för alla, att hundar inte är ute efter att bestämma eller ta över världen (eller din position i er relation, som är det synsätt man som hundägare får lära sig); de är enbart – jag säger enbart! – ute efter att tillskansa sig fördelar och tillgångar i livet som hund! Om det då råkar vara inom områden som inkränktar på dina domäner som människa, låt dig ändå inte luras utan LÄR hunden att den inte får just den fördelen eller den tillgången.

Så sluta bekymra dig om vem som bestämmer, du eller hunden. Sluta fokusera på att bli herre över hunden, hunden försöker inte bli herre över dig (även om vissa, som har fastnat i myterna om hundar, vill få dig att tro det). Sluta hålla på med en massa onödiga övningar i syfte att ”visa vem som bestämmer”, håll endast på med övningar som gör dig till en större resurs (se detta avsnitt) och övningar som du personligen som människa har praktisk nytta av! Fokusera mycket mer på vad du egentligen lär hunden, vad du egentligen belönar och vilka beteenden du egentligen ger respons till, än på någonting annat.

Kommande inlägg som relaterar till detta inlägg:

Den ärliga ilskan

Vad vill vi med hundägandet?

Relaterade tidigare inlägg:

Ledarskap

”Flockregler” i en hundgrupp

”Rangordning” i en valpkull

Det finns fyra begrepp inom hundvärlden som vi genast borde skrota! Begrepp som egentligen inte uttrycker något annat än makt. Jag kommer att gå igenom vart och ett av begreppen och förklara vad de egentligen betyder. Dessa fyra begrepp är ”dominans”, ”underkastelse”, ”rangordning” och ”ledarskap”.

Etologer världen över har i åratal försökt få ”vanligt hundfolk” att se hunden ur en etologisk synvinkel, men har ännu inte lyckats. Hittills har man nämligen enbart försökt mildra betydelsen av maktbegreppen men fortsatt använda dem, vilket egentligen endast har skapat förvirring. Jag hoppas med mina texter bidra till ett paradigmskifte vad det gäller synen på hund genom att helt enkelt byta ut maktbegreppen mot mer relevanta förklaringar! Skippa maktbegreppen, helt enkelt!

För en snabblektion i vad begreppen betyder för EN HUND i hundarnas värld (alltså etologiskt) kommer här nedan en sammanfattning. För den som vill läsa lite mer har jag skrivit en ingående förklaring till varje begrepp som länkas från denna sida.

DOMINANS

Etologisk betydelse av dominans är företräde. Används i djurvärlden endast när det finns brist på något. Ordet dominans kan med en kommunikationstolkning av djurbeteenden i allmänhet och hundbeteenden i synnerhet bättre beskrivas som ”den som är mest motiverad tar för sig mest”. Begreppet dominans som det används inom hundvärlden är alltid en tolkning av det hunden gör istället för den beskrivning det borde vara. Dominans bör alltså beskrivas som den kommunikation det uttrycker, i många fall uttryckt med hotbeteenden och andra avståndsökande signaler (beteenden som vi människor tyvärr glömmer bort att se som kommunikation). Vi gör hunden en tjänst när vi börjar beskriva hundens kommunikation istället för att tolka den som ett maktuttryck, t.ex. att en hund som vaktar ett ben med hotbeenden inte är dominant utan helt enkelt vaktar sitt ben med hotbeteenden för att signalera någonting: ”Jag vill ha detta ben för mig själv!” (egennyttighet) ”- Kom inte hit!” (avståndsökande signaler), ”- Jag litar inte på att du låter mig behålla detta ben!” (osäkerhet med hot) . Att man sen kan behöva tala om för sin hund att den inte ska vilja något mest, för samvarons skull, är en helt annan fråga!

Bättre ord än dominans för att uttrycka det hunden kommunicerar:

Konfliktskapande signaler/beteenden

Avståndsökande signaler

Hotande signaler (aggression i olika grader)

Självsäkerhet och oräddhet

Osäkerhet uttryckt med hotbeteende (aggression)

UNDERKASTELSE

Även om det finns fler ord för att uttrycka detta begrepp, såsom underlägsenhet t.ex., så är det fortfarande ett sätt att uttrycka motsatsen till makt, alltså ett maktbegrepp det också. Här handlar det i själva verket om att ”den som är minst motiverad tar för sig minst”. Hos en del individer är det ett personlighetsdrag att inte ta för sig (osäkerhet?), vilket vi makttolkningsfixerade människor då tolkar som att hunden är underlägsen – eller i värsta fall det helt idiotiska ”ranglåg” (se ”rangordning” för förklaring), istället för att försöka se vad hunden säger. Ofta säger hundar som förmedlar dessa undvikande signaler: ”- Jag vill inte bråka” (konfliktundvikande signaler), ”- Bråka inte på mig – vit flagg!” (lugnande signaler) och/eller ”- Nu är det otäckt!” (osäkerhet med rädsla) En hund som uppvisar att den ”ger sig” (dvs konfliktundvikande signaler) i en viss situation, kan mycket väl stå på sig i en annan.

Bättre ord än underkastelse för att uttrycka det hunden kommunicerar:

Konfliktundvikande signaler/beteenden

Avståndsminskande signaler

Lugnande signaler

Osäkerhet uttryckt med rädslebeteende

RANGORDNING

Att djur skulle dela in varandra i ”rang” är ett helt och hållet mänskligt påfund! Djur kommunicerar, de bestämmer inte över varandra! Om du inte ser det sociala spelet hos en djurgrupp såsom kommunikation utan som kamp om rangordning, beror det på att du har ”rangordningsglasögonen” på dig.

Alla studier som påvisar någon slags rangordning är gjorda i fångenskap! I vilt tillstånd finns inga som helst bevis för att rangordning existerar i djurvärlden. Det finns t.o.m etologer som hävdar att när djur upprättar en rangordning i en grupp, alltså en maktstruktur, är det ett sjukdomstillstånd!

Men vi har ju våra hundar i fångenskap, kan man ju hävda, då borde det alltså vara berättigat med rangordning? För mig är den åsikten likställd med att den maktordning som råder bland människor i fångenskap (fängelser) borde råda i mänskliga familjer också!

Alla studier av vilt levande vargar visar att vargen är ett djur som lever i familj, inte i flock. Det som brukar kallas alfa-djur i ”flocken” (läs familjen) är helt enkelt föräldrarna! Mer komplicerad än så är inte den sociala uppbyggnaden i en varg”-flock”(-familj!)! Ju bättre kommunikationen fungerar, desto färre fasta roller (rollfördelning förklaras i det längre inlägget om rangordning) behövs. Så om du tycker att du har problem med ”rangordningen” i din hundgrupp är det troligaste att dina hundar inte kommunicerar så bra! Det kan bero på att det finns brist på någon resurs, eller att fler än en hund är motiverad för samma sak. I enstaka fall kan det bero på en otydlig rollfördelning. Men allt detta börjar och slutar med kommunikationen hundarna emellan.

Hundfolk pratar ofta om att hundar är ”ranghöga” respektive ”ranglåga”. (Maktspråk igen!) Vi borde istället fråga oss vad hunden vill kommunicera! En ”ranghög” hund vill ofta kommunicera självsäkerhet och pondus, kanske till och med konfliktskapande. En ”ranglåg” hund kommunicerar osäkerhet, vekhet och mesighet, ofta konfliktundvikande. Svårare än så är det inte!

LEDARSKAP

”Ledarskap” som begrepp, som inställning till hund, som svar på allehanda hundägarproblem är helt uppdiktat av människor, för människor. I hundvärlden råder ingen som helst hierarki och hunden ser dig inte som en alfa-varg (som egentligen är föräldern i vargfamiljen) eller en artfrände. Den ser dig som en människa som i människovärlden är den varelse som har bäst koll på saker och ting. Du som människa är helt enkelt en RESURS, en tillgång, för din hund! Hundar är fullblodsegoister – liksom alla andra djur – och ju mer resurs du blir, desto mer knyter du hunden till dig!

Här har du alltså förklaringen till allehanda ”ledarskapsövningar” som hundfolk har uppfunnit genom tiderna; de flesta ”ledarskapsövningar” är inget annat än resursstärkande övningar, alltså övningar som stärker ditt hundägarvärde som resurs och tillgång i hundens ögon! All ”lydnad” (cirkuskonster för hunden!) du tränar, ökar naturligtvis ditt värde som resurs.

Din hunds beteenden är dess kommunikation med omvärlden, det är inte signaler om makt på olika nivåer. Det gäller oavsett om hunden gör utfall mot andra hundar, skäller till, morrar över maten, tigger, blir glad i hallen eller nåt annat beteende. Kommunikationstolkningen bör i första hand utgå från att försöka läsa in om hundens avsikt är att minska eller öka avståndet. Vilken respons du sen som hundägare ger hundens beteende avgör ifall hunden kommer att fortsätta med det eller inte. Om du inte uppskattar hundens beteende är uppmärksamhet den sämsta respons du kan ge, men tyvärr den absolut vanligaste!

Så istället för att försöka vara en ledare för din hund – satsa på att öka ditt resursvärde, att läsa av vad hunden försöker kommunicera samt att tänka på vilka beteenden du förstärker hos hunden. Att dessutom vara en god förebild och uppträda lugnt och självsäkert utan rädsla, gör alla hundar – inte bara din egen! – tryggare i denna konstiga värld som kallas människovärlden.