Ingelas Hundskola

Jag tror att alla vi som professionellt håller på med hundar och djur har något att lära ut. I min värld är det de kunskaper som är logiskt hållbara som är det man kan plocka upp från olika hundmänniskor. Många av dem som räknas upp nedan har slagit in på en viss väg som sen färgar allt deras hundhavande, vilket gör att det tyvärr saknas nyanser hos en del av dem.

Här nedan följer det jag personligen tycker att olika hundmänniskor har bidragit med till synen på hundhållning. Det man kan notera är att åtminstone hundar i Sverige inte nödvändigtvis har blivit ”bättre” för att vi fått mer kunskaper – ibland måste man till och med fundera på om det inte istället blivit precis motsatsen…

NAMN	BIDRAG TILL ALLMÄN HUNDSYN
Agneta Geneborg:	Hundars arbetsbakgrund styr och avgör mycket
Anders Hallgren:	Snällhet gentemot hunden; positiv inlärning; mjukare metoder
Barbro Börjesson:	Tydlighet, tydlighet, tydlighet!; lek
Benny Österström (Vätterstads Hundskola):	Hundar kan inte göra fel; tydlighet mellan NEJ – bra; lydnadsmoment = cirkuskonster för hunden
Cesar Millan:	Oräddhet; imponera på hundar; hunden ska få vara hund; emellanåt milt tvång
David Selin:	Det finns inget ledarskap; hundar bör få naturlig berikning i sina liv
Eva Bodfäldt:	Hundägande innebär ett ömsesidigt kontrakt till kontakt med hunden; skvallerträning
Fredrik Steen:	Alternativa beteenden (eg. Nya strategier i gamla situationer); lek; man kan vara inkonsekvent, men det ställer krav på relationen
Inki Sjösten:	Målbildsfokusering (eg. Du får det du fokuserar på)
Ingrid Lingmark:	Hundsnällhet är grunden vid hundmöten
Jan Fennell:	Hälsa inte på hunden vid hemkomst (eg. Ge inte respons till hundens stress)
Jeppe Stridh:	Hundägande är 95% kärlek, 5% ”dominans” (mina citattecken) (eg. 5% hundanpassning till människovärlden)
Kerstin Malm:	Relationen hund – människa bör stå i fokus; hund och människa två olika arter, därför kan man inte prata om flockledarskap
Lars Fält:	Harmoniperspektiv på gruppen
Leif Hedberg:	Hundträning måste göras med känsla (Till viss del tror jag att han även menar med intuition och instinkt)
Memea Mohlin:	Relationen påverkar vardagslydnaden
Per Jensen:	Dominans och ledarskap är missuppfattade begrepp
Åsa Ahlbom:	Linträning
Turid Rugaas:	Underkastelse = lugnande signaler
”De klickerfrälsta” (ursäkta ihopklumpningen!):	All hundträning bör göras belöningsbaserad, precis som med andra djur
Djurkommunikatörer:	Var närvarande och engagerad i hunden när du är aktiv med den. Du får det du fokuserar på.

Observera att detta är en högst subjektiv bedömning från min sida av olika ”hundmänniskor” och att ingen är ”bättre” eller ”sämre”. De som fastnat i sitt tänkande kan dock vara lite svåra att lyssna på i längden.

Observera också att denna bedömning bara berör det jag tycker är BRA med dessa hundmänniskor. Min personliga åsikt är att flera av dem använder rent dåliga metoder, utöver ovanstående ”russin” – men det är en annan femma!

När jag ändå är igång och skriver om uppfödare så publicerar jag detta också:

DRÖMUPPFÖDAREN…

… har MINST en hund till som valparna får umgås fritt med, gärna fler än en. Det optimala är att det också är en hanhund med i ”uppfostringsgänget”. Observera dock att flera hundar hos en uppfödare inte innebär att valparna har fått umgås med dem! Här är ditt ansvar att be att få se valpens umgänge med de andra hundarna. Om det inte är möjligt att få se det – dra åt dig öronen!

… har låtit valparna bli lyfta och vägda så lite som möjligt de första två veckorna, för att undvika stress.

… har undvikit stress hos tiken under dräktigheten.

… har tänkt på vad valparna har fått respons för och inte respons för, redan från späd ålder. Har t.ex inte gått in till dem när de skrikit, inte lyft upp dem när de bara stått med två tassar på marken, inte ställt ner matskålen om de hoppat efter den etc.

… har tränat fasthållning och allmän hantering.

… har gett valparna ordentligt med mat så att konkurrens inte uppstått och därmed ingen inlärning av konkurrensmedvetenhet hos valpen.

… inser att både medfödda beteenden och inlärda beteenden hos tiken kan nedärvas och avlar därefter.

… har låtit valparna få lugn och ro samt sova ordentligt.

… har låtit valparna få uppleva olika typer av människor, helst barn.

… har låtit valparna få uppleva nya saker och en del nya miljöer.

… har låtit valparna vara utomhus så mycket som det bara är möjligt med hänsyn till årstiden.

… har låtit valparna springa fritt emellanåt, så att de får träna kroppen optimalt.

… har gett dem kärlek och vant dem vid mänskliga ömhetsbetygelser.

… låter valparna dia/snutta på sin mamma så länge som möjligt.

… ger mamman möjlighet att själv bestämma umgänget med valparna.

… låter ibland tiken och valparna springa fritt för den viktiga ”språk- och jaktträningens” skull.

… har mamman och/eller andra vuxna tikar kvar hos valpar, som inte flyttar, även efter 8 veckor.

… låter valpar som är kvar efter 8 veckor vara med om både det ena och det andra. (Att låta en kvarbliven valp flytta ”på låtsas” till någon man känner gör valpen starkare i sinnet!)

… vänjer valparna vid ljud av olika slag, gärna fyrverkerier.

… har gett valparna rått kött i någon form för tillvänjningens och näringstäthetens skull, samt för att det är kött hundar är skapta att äta.

… ger valparna en hundriktig kost baserad på kött, mjölkprodukter, äggula och uppblött torrfoder. Undviker alla former av spannmål, även majsprodukter.

… avlar på rastypiska (vad det gäller anatomi, päls, egenskaper och temperament) och FRISKA hundar.

… tar sig tid med valpköparna, framförallt vid köpet. Finns därefter tillhands.

… gör aldrig en avelskombination om resultatet egentligen är ointressant ur avelssynpunkt.

… låter de egna hundarna vara hundar.

… är medveten om sina juridiska och skattemässiga skyldigheter som näringsidkare, såväl gentemot konsumenterna (valpköparna) som gentemot staten och skatteverket.

… ställer högre krav på sig själv än på sina valpköpare.

… jobbar för rasens bästa.

… behåller hellre en valp lite för länge än säljer till första bästa som dyker upp.

… samarbetar med andra uppfödare inom rasen.

… hänger med i hundsportsutvecklingen och håller sig ajour.

… har egna hundar du gillar.

… är någon du själv gillar som person.

Har du hittat en sådan uppfödare? Då är du bara att gratulera!

Jag vet att dessa uppfödare finns och de är guld värda för alla hundköpare där ute!

Funderar du själv på att bli uppfödare? Ta då till dig ovanstående och sträva efter att uppnå ”drömuppfödarstatus” så blir dina valpköpare gladare hundägare!

Blir nästan lite full i skratt när jag läser om uppfödare som stoltserar med att det i valpköpet ingår en s.k. Dolda-fel-försäkring i 3 år. Någonstans på vägen har någon missat väsentlig information här! Det förhåller sig nämligen på detta sätt:

En uppfödare är enligt konsumentköplagen en näringsidkare. En hundvalp är en vara såsom alla andra varor i samhället, så i konsumentköplagens ögon är en hundvalp att likställa med t.ex en brödrost.

Om brödrosten fick fel vid tillverkningen så är det tillverkarens ansvar att se till att det åtgärdas på ett eller annat sätt. För de kostnader som detta kan innebära kan tillverkaren teckna en ”dolda-fel-försäkring”. Samma typ av försäkring kan en hussäljare teckna, för att slippa stå alla kostnader själv om det upptäcks några dolda fel.

Byt nu ut ’brödrosten’ i exemplet ovan till ’hundvalp’ och ’tillverkaren’ till ’uppfödaren’, så har du bakgrunden till de ”dolda-fel-försäkringar” som uppfödare idag ofta tecknar. Uppfödaren tecknar alltså en dolda-fel-försäkring för SINA EGNA UTGIFTERS SKULL! För en uppfödare är det naturligtvis tryggare att ha en dolda-fel-försäkring ifall fel/defekter/sjukdomar uppstår som man inte räknat med.

En uppfödare är ALLTID tvungen att åtgärda fel som kan bevisas ha uppkommit redan när valpen föddes. Som valpköpare är man alltså skyddad av konsumentköplagen i 3 års tid – oavsett ifall uppfödaren tecknat en försäkring eller inte!

Så nästa gång du läser att det ingår en ”Dolda-fel-försäkring” i valpköpet så är det alltså varken en fördel eller nackdel för dig som köper valp. Vill du vara på den säkra sidan måste du teckna en egen försäkring för valpen, eftersom du bara är skyddad mot medfödda, oupptäckta fel enligt konsumentköplagen. Att uppfödare ser det som en merit att teckna en försäkring för sin egen skull kan du numera fnissa lite lätt åt, men bortse från detta i bedömningen om uppfödaren är seriös eller inte.

Jag har gått följande huvudutbildningar för att till slut titulera mig  hundpsykolog:

1. Valputvecklingskursledare 1987
2. SBK-instruktör 1988
3. Intro-kurs 1996
4. Instruktörsutbildning 1996 – 1997
5. Hundfriskvårdsutbildning 1997
6. Etologikurser 1998
7. IUPH (~ InstruktörsUtbildningProblemHund) 1999 – 2000

Utöver detta har jag varit på ett tiotal helgkurser och liknande, samt ett otal antal föreläsningar. En av de viktigaste har varit Ingrid Lingmarks kurs om hundmöten och hundsnällhet (läste hennes bok 1997 och fick en enorm aha-upplevelse). Turid Rugaas har också betytt mycket för mitt sätt att jobba som hundpsykolog.

Min hundsyn och mina hundmetoder baseras i första hand på forskning och studier, i andra hand på egna studier och egen erfarenhet av nästan 20 hundar och nästan lika många hundgrupperingar. Att vara hunduppfödare är definitivt en tillgång i jobbet som hundpsykolog!

Vill du bli Hundpsykolog?

Anders Hallgrens ”Hundpsykolog-utbildning” har numera övertagits av Hundutbildningsgruppen (David och Maria Selin). Deras utbildningar rekommenderas! Ring 0472-40066 eller maila till hundutbildningsgruppen@svkyutb7.se.

Jag har gått följande väg för att bli Hundpsykolog, men om den utbildningsgången är aktuell vet jag tyvärr inte. Prata med David eller Maria om detta.

1. Intro-kurs (numera Hund3); 8 dagar
2. Instruktörsutbildning (numera Hundkursledarutbildning); 6 helger + hemuppgifter + specialarbete
3. Hundfriskvårdsutbildning; 5 helger + hemuppgifter + specialarbete
4. IUPH (~ InstruktörsUtbildningProblemHund); 5 helger + projekthund+ hemuppgifter + specialarbete

Enligt mig är det en stor fördel om du har mycket förkunskaper med dig i bagaget. Utbildningen ger mer om du kan relatera till egen erfarenhet. Förutom allt du får lära dig om hundar, får du även lära dig att tänka själv och inte anamma allt som sägs och skrivs om hundar!

Det råder delade meningar om huruvida ”hundpsykolog” är en bra titel eller inte. Personligen tycker jag att titeln snabbt talar om vilket yrke jag har, men jag hade föredragit att ”hundbeteendekonsult” hade varit den benämning som användes redan från början. ”Hundägarcoach” tycker jag också är en ganska bra titel, men när man säger den så greppar inte folk riktigt att det är hunden jag förstår mig på, då tror de att jag bara riktar in mig på hundägarna. ”Hundcoach” tycker jag  däremot är en urusel titel, eftersom man absolut inte coachar hunden! Man coachar hundägarna att förstå hunden, att förstå hundens psykologi och etologi. Bara där kan man hjälpa till. Så jag tycker nog ändå att ”hundpsykolog” är en ganska bra benämning på ett viktigt yrke!

”Mannen som pratar med hundar” – ja, du vet säkert vem jag menar. Han verkar vara väldigt populär bland många hundägare, likaväl som jag stött på många som tycker att han är alldeles för hårdhänt med många hundar.

Jag har under en tid roat mig med att se en del av de Cesar Millan-avsnitt som visas på svensk tv på dagtid. Min sammanfattning av dessa avsnitt ihop med lite annat jag sett med Cesar (på bl.a youtube.com) är följande:

Cesar Millans charmiga leende och utstrålning slår igenom tv-rutan på ett sätt som få människor förmår. Trots att han inte har någon utbildning inom hundpsykologi (och av hans sätt att uttrycka sig måste man dra slutsatsen att han överhuvudtaget inte läser etologi!) så får han oss att tro att han verkligen vet vad han pratar om. Det är trots allt imponerande.

Cesar har två styrkor som slår an hos hundägare, både de som med behållning tittar på tv-programmet och de hundägare han hjälper i tv-rutan. Den största av dessa två styrkor är hans fullständiga oräddhet. Utan en blinkning går han i clinch med hundar han inte känner och följdaktligen inte har någon relation till. Utan att reagera provocerar och utmanar han hundar så att de försöker bita honom. Jag måste säga att det är imponerande. Om hundägare i allmänhet vore så orädda som Cesar skulle vi ha lite mindre hundproblem.

Den andra av hans styrkor är att han lyckas få hundägare att bli lite mindre rädda och lite mer självsäkra gentemot sina hundar. Hans snack om energier, som ofta är det som stärker hundägarna, störde mig mycket i början, men allteftersom har jag sett att det nog finns nog i en poäng i det. Och det jag lär ut till hundägare om vikten av vilka signaler man sänder ut, kanske i grund och botten är samma sak som Cesars energier.

Men sen är det faktiskt slut med min beundran för Cesar Millan! Han har nämligen väldigt stora svagheter också. Den absolut största av hans svagheter är hans extrema enkelspårighet. Det är mycket tröttsamt för mig – som vet att allt detta med flockledare, alfa-varg, rangordning och dominans är begrepp som etologer och vargforskare världen över försöker lämna bakom sig – att se en hundguru tolka alla hundars beteendevarianter som dominans, utan någon som helst urskiljning. Enligt mig är han urusel på att läsa hundar! Han missar extremt ofta hundarnas lugnande signaler, som t.ex munslickningar, huvudvridningar, blinkningar etc. Han misstolkar ofta också utslag av stress såsom ren aggressivitet. Han använder ett maktspråk om hundar som känns som om det vore hämtat från en fängelsemiljö, där man hela tiden måste vakta sin rygg.

Nästa stora svaghet är att han alltför ofta är hårdhänt mot hundar – som han mestadels inte ens känner! Bland det värsta jag sett var en stackars pitbullterriertik vid namn Emily som frustrationsgnällde när hon såg andra hundar. Cesar tolkade detta som vanligt som aggression och höll faktiskt på att strypa hunden. Det är alltid uppenbart att Cesar inte kan kontrollera en hund utan att sätta halsbandet bakom öronen. Det är ett gammalt trick som hundutställare använt sig av för att få mer kontroll på hunden tillfälligt i ringen. När halsbandet åker ner igen så är det likadant igen. Så det är klart att det går att få hunden ”lydig” med hjälp av det. Någon kommunikation är det dock inte tal om och promenaderna blir definitivt mänskliga promenader, inte hundiga.

Ett fall som faktiskt fick mig att skratta åt Cesar var blandrasen Tobi, som enligt ägarna var ”aggressiv” mot besökare i hallen. I mina ögon var han bara en vanlig osäker hund, som tyckte att besökare var jobbiga. Tobi hanterade helt enkelt situationen på det enda sätt han kunde komma på: han skällde på dem. När Cesar tog kopplet (!) från matten i hallen i en besökar-situation så bet hunden Cesar! När så matte sa ”Det var första gången han bet någon”, kunde jag inte låta bli att skratta högt! Typiskt Cesars provocerande metod! Denna Tobi, som jag själv skulle ha ordinerat godis vid dörren och en avslappnad attityd hos ägarna och lite till (som blir för komplicerat här), diagnosticerades av Cesar som ett alltför svårt fall och i behov av rehabilitering. Först fick familjen en veckas träning, därefter tog en annan hundtränare (godkänd av Cesar) hem Tobi till sin ”flock” i sex veckor! Efter det fick Tobi vara i två veckor hos Cesar. När hunden sen kom tillbaka till familjen kvarstod problemet (- Nähä?!) och de fick fortsätta träna. Nu ordinerade Cesar godis i hallen och att familjen körde ner hunden när han sprang efter någon. Efter 6 månader var det fortfarande inte ok, dock bättre. Och då pratar vi om en hund som skällde på besökare samtidigt som han viftade på svansen, samt som jagade barn som sprang inomhus. Han var inte farlig, eftersom han inte gjorde mer än så. Denna hund behövde alltså 8 veckors rehabilitering borta från hemmet, enligt Cesar!

Annars är min största reflektion när jag tittar på Cesar Millan att om de hundägare han träffar har disneyfierat sina hundar och i många fall till och med ”mammar” sina hundar, så omprogrammerar Cesar dessa hundägare till att se hundar som maktgalna djur som man bör ha distans till och som ska finnas till för människors skull, och som dessutom kommer att ”ta över” om man inte hela tiden vaktar på sin rygg.

Sen undrar jag varför Cesars egna hundar aldrig verkar glada över att se honom? Att man inte ska uppmuntra och förstärka stressbeteenden hos hundar är naturligtvis snällt mot hunden, men Cesars hundar är liksom nollställda gentemot honom. Är det verkligen så vi vill ha våra hundar, nästan neutrala i sitt förhållningssätt till oss?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över Cesar och hans framfart i tv-rutan. På ett sätt hjälper han hundägare att bli lite modigare mot sina hundar, men det som verkar ha slagit an mer är att vanligt folk tror att det enda hundar vill ha är makten över människofamiljen. Och hundarna blir behandlade och sedda därefter. Egentligen måste man ju tycka att det är tragiskt att man väljer att visa en hundguru vars metoder följs av varningstexter av typen ”Don’t try this at home!”. Att man väljer att visa en så omstridd person som CM. För omstridd i USA är han minsann också, just för sina ibland brutala metoder. Han är ju t.ex inte främmande för att använda stackel även i vardagssituationer.

Min slutsats om Cesar Millan är att han gör en del bra saker, men att han borde bli lite mer ödmjuk inför den etologiska vetenskapen och vad man kan lära av den. Då kanske han skulle kunna bli ganska bra, med lite kunskaper om inlärning, hundars lugnande signaler och den senaste etologin. Men som det är nu, med sina hemmasnickrade makttolkningar av alla hundar rakt av, tycker jag att den enda behållningen av ”Mannen som talar med hundar” är att Cesar ser rätt bra ut. Något vackert att vila ögonen på, som man dock lika gärna kan vara utan. Inte kan han tala med hundar i alla fall, han kan ju inte ens läsa av deras nyanser!

Just nu håller jag på att läsa en bok av Jean Donaldson som heter ”The Culture Clash”. Den är på engelska och den absolut mest svårlästa bok jag läst på engelska – men det är samtidigt den absolut i särklass bästa hundbok jag någonsin läst! Äntligen får jag läsa en hundbok där författaren till 100% utgår ifrån att hunden också är ett djur och ska behandlas som ett sådant. Att hundar inte förstår vår avsikt och därför inte heller begriper vår uppfostran (de kan bara lära sig vad som är säkert respektive farligt!). Att hundar inte gör saker för att ”trotsa” eller för att ”hämnas”, de gör saker för att de vill göra dem – de är ju hundar!

Om boken hade varit lättare att läsa hade jag rekommenderat den till alla. Men nu har ju till och med jag – som läst ganska många fackböcker på engelska – problem med att läsa den. Men är du ännu duktigare på (amerikansk) engelska än jag, eller inte rädd för att inte förstå alla ord och allt raljerande så är det en fantastisk bok du får läsa!

Det finns så många meningar och stycken i denna bok som är användbara för min egen bok ”Skippa ledarskapet – en befriande hundbok!” att jag knappt kan sovra. Hon skriver så kärnfullt om hundars innersta natur och hur hundar tänker, att man bara gapar.

Veterinär Ian Dunbar, som skrivit förordet till boken, skriver träffande om hundars tankar och därmed också om kärnan i The Culture Clash: ”… ‘can I eat it, chew it, urinate on it, what’s in it for me’ philosophy.” Alltså, ‘kan jag äta det, tugga på det, urinera på det, vad tjänar jag på det’-filosofin. Mer komplicerade än så är faktiskt inte hundar!

Visst ser det imponerande ut när Barbro Börjesson, Fredrik Steen, Jeppe Stridh, Cesar Millan, Victoria Stilwell m.fl. hjälper hundägare med deras hundproblem. Visst kan tanken väckas att man behöver dessa guruer för att klara av sina hundproblem, särskilt när det gäller Cesar Millan vill man ju skapa intrycket att hundägare i stort sett alltid behöver professionell hjälp (varningstext typ ’Don’t try this at home’). Men egentligen är det ganska lätt att genomskåda vad de håller på med:

(Jag ska genast friskriva mig med att säga att jag inte sett alla avsnitt som visats med dessa guruer, så jag kan ha missat några nyanser!)

Barbro Börjesson: Jobbar i huvudsak med att bryta blockeringar med s.k. blockeringsbrytare (’påsen’) och med att stärka hundägarna som resurser/tillgångar i hundens ögon genom diverse sitt/ligg-övningar. För att påkalla hundens uppmärksamhet använder hon också blockeringsbrytare i form av ryck i kopplet. Hon använder också sitt/ligg som ett alternativt beteende.

Fredrik Steen: Använder sig mest av att ge hundarna ett alternativt beteende till det gamla beteendet. Hans mest använda övning, den s.k. ”ledarskapsövningen”, att hunden sitter medan man drar i kopplet, är en typisk alternativt-beteende-övning, som dessutom gör hundägarna mindre stressade och upprörda (vars lysande effekt man kan se på tv) i och med att de har något annat att fokusera på.

Jeppe Stridh: Programmet tog ju mest upp ”vanligt hundhyfs”, men i mina ögon kom han inte med några egentliga problemlösningar. Han använde sig dock av att öka resursvärdet för människor i hundars ögon, bl.a genom matskålsförbud och ”hoppsa”-steg.

Cesar Millan: Använder sig av (äkta) självsäkerhet och oräddhet för att åstadkomma blockeringsbrytare (”Tsch”) och jobbar också mycket med att belöna lugn istället för stress hos hunden (utan att han vet om det! Cesar är en person som många gånger gör ganska rätt, men som har en hundsyn som är skrämmande! I hans ögon är hundar dominanta, maktgalna varelser som hela tiden vill ta över herraväldet.) Cesar jobbar också med att få hundägare att bete sig mer självsäkert gentemot sina hundar, något som ofta får stor effekt i tv-rutan.

Victoria Stilwell: Är den enda av dessa som jag uppfattar jobbar mest med inlärning och ominlärning utan så mycket värderingar om varför. Hon är lite inne på berikning, men kanske mest aktivering, vad jag kan se. Hon använder sig av blockeringsbrytare (”Ah-ah!”), av alternativa beteenden och av ominlärning.

Alla instruktörer som jobbar med att ”ta över kopplet” från ägaren (Cesar Millan tar nog priset i användandet av detta!) använder sig medvetet eller omedvetet av hundars osäkerhet i närheten av en främmande människa. Det är alltså ett sedan gammalt känt fenomen som uppstår, när hundtränaren tar över kopplet från hundägaren. En osäkerhet hos hunden som utnyttjas. De flesta individer uppför sig bra mycket bättre och skärper sig otroligt mycket mer, när en främmande människa är med. Jämför med att lämna mindre barn till en främmande vuxen. En del barn blir till och med som små änglar när inte deras trygghet föräldrarna är med. Hundar fungerar likadant. Alla instruktörer som ”tagit över kopplet” har upplevt känslan av att få ordning på en annans hund bara genom att kanske vara lite mer bestämd än ägaren. Det är alltså detta fenomen många av tv-hundtränarna utnyttjar. Fult och fräckt, kan tyckas, men det ser ju bra ut i tv! Och är det inte det som eftersträvas i många fall, tv-mässighet?

Min egen åsikt om dessa?

De fyra första ägnar sig enligt min mening åt tv-mässig hundträning, alltså hundträning som ser ut och låter bra, men mest är anpassad efter människor, och då i huvudsak människorna som tittar på tv. Victoria Stilwell är den enda enligt mig som ägnar sig åt hundmässig tv-träning, alltså hundträning mest anpassad efter hunden och hundägaren/-na ifråga. Tyvärr missar hon, liksom de övriga, också hundars kommunikationsnyanser när hon tolkar missförstånd mellan hundar i koppel såsom dominans.

Eftersom alla dessa hundtränare tjatar om ”dominans” och ”ledarskap”, ska jag i några inlägg framöver försöka förklara hur det EGENTLIGEN förhåller sig med dessa uttjatade (och felaktiga!) begrepp.