Ingelas Hundskola

Vad är det egentligen man önskar när man skaffar hund? Att någon gång ställa sig frågan varför man blev just hundägare istället för t.ex kattägare, eller varför man har djur överhuvudtaget, tror jag är väldigt nyttigt. En del människor skaffar sig just hund för att få någon att bestämma över. De flesta tror jag dock skaffar hund för att få sällskap, för att få en anledning att gå ut eller kanske för att man gillar kombinationen hund och tävling.

Oavsett anledningen till att man av egoistiska skäl skaffat hund, så har man naturligtvis en skyldighet gentemot hunden. Jag anser att den största skyldigheten gentemot hunden är att inse att den är ett djur i ett människosamhälle och att den därför inte förstår allting som händer runt omkring den. Den största skyldigheten är alltså att behandla hunden som ett djur och inte som en människa eller ett objekt.

Vi människor har ett ansvar gentemot hunden att både vägleda den och att ge den egna redskap och självförtroende nog att själv klara av tillvaron. Att uppmuntra de smartaste strategierna hunden kan komma på och att försöka lära bort de mindre smarta. Att ge hunden en grundad trygghet i sig själv så att den klarar alla otrygga saker som händer. Att ge hunden en positiv syn på tillvaron så att det negativa kommer i skymundan. Att utifrån hundens personlighet och rastypiska förutsättningar både uppmuntra och hejda naturliga beteenden som passar respektive inte passar i människosamhället.

Vi hundägare har också fler ansvar gentemot hundarna: att socialisera dem så pass mycket att de klarar av att människor i olika åldrar uppför sig på olika sätt och ibland till och med konstigt eller hotande; att ge dem möjlighet att lära sig kommunicera med sina artfränder för att fungera bättre vid hundmöten i människosamhället; att lära dem att gå i vanliga halsband utan att dra eller att använda sele eller nosgrimma för att undvika stress under promenaderna; att komma på inkallning för att de ska få frihet; att se till att de slipper vara hungriga eftersom hunger ger stress; att inte uppmuntra och ge respons till hundars rädsla utan att genom eget lugn och självsäkerhet förmedla det normala även i det annorlunda eller obehagliga.

När en hund gör något är det etologiskt sett ett naturligt beteende, oavsett vad den gör. Hundar kan därför inte göra fel. Hundar kan inte heller göra rätt. De kan bara göra, bara bete sig. Varken rätt eller fel, varken moraliskt eller omoraliskt, varken etiskt eller oetiskt. Att bestraffa ”fel” är därför ologiskt och oförståeligt i hundens hjärna. Att däremot hejda och/eller bryta ett beteende som inte passar i människovärlden är lite mer logiskt, och om det dessutom följs av mänsklig uppmuntran så blir det för hunden så småningom lite mer begripligt och framför allt mer av det som ger hunden trygghet och en positiv inställning.

Att ge hunden stimulans och ett aktivt liv är inte i närheten av vikten av att ge hunden grundtrygghet, självförtroende och självkänsla. Aktivitet kan vara ett sätt att nå målet, men en positiv inställning till omvärlden, utan rädslor, är det viktigaste du kan ge din hund. Därför är det så sorgligt att se att vi nuförtiden fokuserar på att aktivera hunden och att skydda den från ”allt ont”. Vi pratar om att vi tar initiativ och att vi genom resursvärdet blir en bättre ledare, vi pratar om att vi genom att skydda hunden och ta ansvar för omvärlden gentemot hunden ger den trygghet – det vi i själva verket gör är att vi ofta gör hunden mer stressad genom en alltför hög aktivitetsnivå och att vi genom att skydda den gör den rädd och delvis oförmögen att hantera omvärlden, bl.a för att vi genom vår egen rädsla visar på en negativ sida av människovärlden. Att det är sant vittnar, om inte annat, det stora antalet hundar i Sverige som inte kan kommunicera med andra hundar, utan gör utfall eller flyger på andra hundar.

Att inte hejda eller bryta en hunds beteende kan vara minst lika orättvist för en hund i människovärlden, eftersom hunden skapar sig en strategi som irriterar och förargar människor eller andra hundar. Det är här sociala straff och mekaniska straff som blockeringsbrytare kommer in. Inte för att sätta gränser för hunden, för hundar behöver etologiskt sett inga gränser för sina beteenden, utan helt enkelt för att hunden naturligtvis mår bättre om den inte väcker irritation eller förargelse. En olydig hund kan tvärtemot vad som sägs vara väldigt lycklig, ifall ingen stör sig på dess olydighet. Så fort hundens beteende gör omgivningen irriterad och förargad så blir hunden olycklig. Vi gör hundar lydiga i första hand för människors skull – oavsett vad någon hundguru säger! Vi bryter och hejdar hundbeteenden för vår egen och omgivningens skull och det kommer naturligtvis i slutändan hunden tillgodo.

Att stärka hundens självkänsla och att ge den ett gott självförtroende är bland det viktigaste du kan fokusera på. Genom så lite bestraffning som möjligt, ett naturligt förhållningssätt gentemot både hunden och omvärlden samt en avslappnad inställning till det som händer, ger du hunden en grundtrygghet som tillsammans med social träning och miljöträning ger självkänsla och självförtroende. Att dessutom rikta in sig på kommunikation i alla sammanhang ger hunden ytterligare möjlighet att klara av tillvaron.

Så vad vill vi då med hundägandet? Eftersom jag tror att de flesta människor vill ha en glad och lycklig hund som fungerar med omgivningen tänker jag utifrån detta komma med en del råd om det viktigaste du som hundägare har att tänka på:

- Ge din hund en positiv inställning till sin omvärld. Det kan bara göras genom uppmuntran av ”goda” beteenden och genom att du som hundägare själv är positiv.

- Se till att du genom uppfostringsmetoden ’respons av ”goda” beteenden och nonchalans av ”dåliga” beteenden’ ger hunden så lite bestraffning det går.

- Använd sociala straff och blockeringsbrytare enbart för att få en chans att uppmuntra och ge positiv respons till ”goda” beteenden. Om du någon gång blir arg på hunden så måste du ändå hålla huvudet kallt och tänka på att ge den uppmuntran för det beteende du gillar.

- Använd aktiveringsövningar och berikningsformer för att i första hand ge hunden ett större självförtroende och en större självkänsla, i andra hand för att ge hunden ett rikare liv.

- Passa dig för Disneyfiering! Tro aldrig att hunden förstår din avsikt och vad du menar! Hunden är ett djur, ingen människa i djurkropp. Tolka inte hundens beteende som ett mänskligt beteende. Jag har sett alltför många hundar med mindre trevliga avsikter med sitt beteende tolkas av ägare och omgivning som att den tänker mänskligt. En hund som bits för att den inte vill gå med på det man tänker göra, möts ofta av ett ”Jaha, du vill inte? Då gör vi det inte!” utan att ägarna inser att hunden då lär sig att bita. En hund som har sexuella avsikter med sitt kontakttagande kan mötas av ett ”Men han vill ju bara leka/vara snäll/hälsa!” etc. (Det lättaste sättet att lära sig att läsa sin hund är att titta på ögonen. En hunds ögon är som en öppen bok. En snäll hund har snälla ögon, en rädd hund har rädda ögon, en pilsk hund har pilska ögon, en arg hund har arga ögon etc. Men stirra inte!)

- Kommunicera med hunden! Se till att den förstår det du vill, istället för att bara förvänta dig att den ska förstå.

- Tolka allting hunden gör – mot dig, mot människor, mot andra hundar – som kommunikation!

- Inta en avslappnad attityd till allt som händer. Låtsas alltid ”som om det regnar” och gör inget väsen av någonting. ’Allt är naturligt och allt är normalt’ ska vara din inställning och den förebild du visar hunden. Din självsäkerhet kommer att smitta av sig på hunden.

- Om du alltid bestämmer över hunden tar du bort hundens egenkontroll, alltså hundens egen förmåga att ta initiativ och att avgöra strategin. Det kanske passar dig, men det gör hunden mer beroende av dig och dina val och mer sårbar för situationer utan dig. Dessutom passar det verkligen inte alla raser att man ”bestämmer” över dem. En del raser blir nämligen tjurigare och envisare när man försöker bestämma över dem, eftersom det ofta är svårt att genomföra det förhållningssättet utan att använda sig av mycket tvång och bestraffning. Vissa raser tar i mer när det tar emot!

- Om du bara försöker lösa alla situationer på ett positivt sätt, får du kanske en trygg och självsäker hund, men det är väldigt lätt att du i kölvattnet till detta får en hund som är odräglig för sin omgivning eftersom ingen har hejdat hundens mindre bra beteenden. Sådana hundar har jag ofta träffat. Då säger folk att hundens ägare är en dålig ledare, när det ofta bara handlar om att man i okunskap gett respons åt ”fel” beteenden och kanske också varit otydlig. Att vara för snäll mot sin hund handlar helt enkelt om att man omedvetet uppmuntrar ”dåliga” beteenden, ofta för att man helt enkelt vill vara snäll mot hunden. Det blir liksom missriktad snällhet. Ett exempel är hunden som inte vill få sina klor klippta. Om man låter hunden slippa så lär sig hunden att den slipper. Nästa gång provar hunden garanterat ännu mer för att få slippa. Omvänt blir det att om hunden inte slipper utan man klipper klorna under milt tvång, så lär sig hunden att den inte slipper. Nästa gång provar hunden garanterat mindre…

- Tänk alltid på att hunden är ett djur i människovärlden, alltså en gäst i din mänskliga värld. Behandla den med respekt och inse att den ofta har ett val mellan att göra som du säger eller inte. Att den ofta gör som du vill har till största delen med inlärning att göra, men borde likafullt göra dig jätteglad! Behandla inte din hund som en undersåte, utan mer som en gäst som bor hos dig och som måste finna sig i dina regler för att ni ska kunna leva tillsammans. Så många saker som vi förväntar oss att hundar ska klara av i människotillvaron så borde vi faktiskt ha mer respekt för dem och inte behandla dem som varelser som antingen förväntas lyda oss eller som förväntas begripa vad vi menar när vi pratar.

För din hunds skull hoppas jag att du lite oftare funderar över varför du överhuvudtaget har hund. Det kanske skulle göra dig lite ödmjukare inför vad din hund faktiskt betyder för dig och det gör dig förhoppningsvis lite mer medveten om vad hunden behöver för att klara av att vara ett djur i människovärlden. Det är ju faktiskt det som är din uppgift som hundägare, att se till att hunden klarar av den värld du tagit in den i!

Jag tror att alla vi som professionellt håller på med hundar och djur har något att lära ut. I min värld är det de kunskaper som är logiskt hållbara som är det man kan plocka upp från olika hundmänniskor. Många av dem som räknas upp nedan har slagit in på en viss väg som sen färgar allt deras hundhavande, vilket gör att det tyvärr saknas nyanser hos en del av dem.

Här nedan följer det jag personligen tycker att olika hundmänniskor har bidragit med till synen på hundhållning. Det man kan notera är att åtminstone hundar i Sverige inte nödvändigtvis har blivit ”bättre” för att vi fått mer kunskaper – ibland måste man till och med fundera på om det inte istället blivit precis motsatsen…

NAMN	BIDRAG TILL ALLMÄN HUNDSYN
Agneta Geneborg:	Hundars arbetsbakgrund styr och avgör mycket
Anders Hallgren:	Snällhet gentemot hunden; positiv inlärning; mjukare metoder
Barbro Börjesson:	Tydlighet, tydlighet, tydlighet!; lek
Benny Österström (Vätterstads Hundskola):	Hundar kan inte göra fel; tydlighet mellan NEJ – bra; lydnadsmoment = cirkuskonster för hunden
Cesar Millan:	Oräddhet; imponera på hundar; hunden ska få vara hund; emellanåt milt tvång
David Selin:	Det finns inget ledarskap; hundar bör få naturlig berikning i sina liv
Eva Bodfäldt:	Hundägande innebär ett ömsesidigt kontrakt till kontakt med hunden; skvallerträning
Fredrik Steen:	Alternativa beteenden (eg. Nya strategier i gamla situationer); lek; man kan vara inkonsekvent, men det ställer krav på relationen
Inki Sjösten:	Målbildsfokusering (eg. Du får det du fokuserar på)
Ingrid Lingmark:	Hundsnällhet är grunden vid hundmöten
Jan Fennell:	Hälsa inte på hunden vid hemkomst (eg. Ge inte respons till hundens stress)
Jeppe Stridh:	Hundägande är 95% kärlek, 5% ”dominans” (mina citattecken) (eg. 5% hundanpassning till människovärlden)
Kerstin Malm:	Relationen hund – människa bör stå i fokus; hund och människa två olika arter, därför kan man inte prata om flockledarskap
Lars Fält:	Harmoniperspektiv på gruppen
Leif Hedberg:	Hundträning måste göras med känsla (Till viss del tror jag att han även menar med intuition och instinkt)
Memea Mohlin:	Relationen påverkar vardagslydnaden
Per Jensen:	Dominans och ledarskap är missuppfattade begrepp
Åsa Ahlbom:	Linträning
Turid Rugaas:	Underkastelse = lugnande signaler
”De klickerfrälsta” (ursäkta ihopklumpningen!):	All hundträning bör göras belöningsbaserad, precis som med andra djur
Djurkommunikatörer:	Var närvarande och engagerad i hunden när du är aktiv med den. Du får det du fokuserar på.

Observera att detta är en högst subjektiv bedömning från min sida av olika ”hundmänniskor” och att ingen är ”bättre” eller ”sämre”. De som fastnat i sitt tänkande kan dock vara lite svåra att lyssna på i längden.

Observera också att denna bedömning bara berör det jag tycker är BRA med dessa hundmänniskor. Min personliga åsikt är att flera av dem använder rent dåliga metoder, utöver ovanstående ”russin” – men det är en annan femma!

”Hund genomskådar ledarskapsträning

Enligt ledande hundforskare är hundar ungefär lika smarta som tvååriga barn. De förstår i snitt över 150 ord och klarar av att tänka väldigt beräknande. För lite mat kan de till exempel lura både hundar och folk.

Nu har amerikanska veterinärer vid University of Bristol funnit att jyckar också är för kloka för förtryckande hunddressyr.

Veterinärerna har studerat hundars flockbeteende och funnit att de inte alls, vilket ofta påstås, är ute efter att klättra på rangskalan i sin familj. De kan därför döma ut så kallad ”ledarskapsträning”, hunddressyr som tillämpar dominansmetoder som att trycka ner eller skrämma hunden. Det leder inte till lydnad, menar forskarna. Snarare till ångest, rädsla och aggressivitet hos hunden.

Källa: Journal of Veterinary Behaviour, Clinical Applications and Research.”

Apoteket nummer 4 2009 sidan 21

Inget behöver tilläggas! Mina insikter har till och med bevisats i oberoende studier!

Läser i Hundsport 9/2009 om ett valptest, där man ska kolla om valpar är sociala, dominanta eller skygga. Blir alltid lika frågande när man använder begreppet ”dominant” som det vore en egenskap. Etologiskt betyder ju dominans ”att skaffa sig företräde”. En ”dominant” individ är således en som skaffar sig företräde, en som tar för sig på andras bekostnad. Så långt är jag med i den etologiska retoriken och håller med. Dock med reservationen att den individ som i vissa situationer skaffar sig företräde framför andra (=är dominant) i andra sammanhang mycket väl kan stå tillbaka för andra individer, alltså inte vara dominant. Vilket för mig – som ogillar det maktspråk som har skapats av dessa etologiska termer – lika väl skulle kunna uttryckas som att en ”dominant individ” är ”en individ som är väldigt motiverad att få sin vilja igenom”. En beskrivning som säger vad det handlar om på ett mycket mer konkret sätt, utan att man behöver snärja in sig i definitionen av ordet ”dominans” (som ju alltid tolkas olika).

Och så läser jag då Hundsport om ”dominanta valpar”. Man testar fasthållning, social dominans (läs: beröring av hela kroppen!) samt lyftning för att ta reda på grad av dominans hos valpen. Och då börjar jag fundera…

Jag har schnauzer som ”min” ras. Jag har haft rasen sedan 1986 och jag älskar den! Jag tycker att den är lätt att ha att göra med, även om jag vet att den svarta varianten upplevs som ”svårare” än peppar- och saltvarianten som jag har. Men bland många hundmänniskor så anses schnauzern som allt annat än en nybörjarras, eftersom de kan vara ”dominanta” enligt många hundmänniskor. Bara så att den som läser vet att jag utgår ifrån en ras där flertalet skulle kunna bedömas som ”dominanta” vid ett valptest. (I min värld är schnauzern bara en ras som gärna tar för sig av det livet har att erbjuda!)

När jag läser kriterierna för dessa tre ovanstående testpunkter, så kan jag konstatera att de flesta av de valpar jag fött upp skulle hamna i bedömningskategorin ”Accepterar lätt människor som ledare”, alltså utan någon högre grad av ”dominans”. Vilket på mitt (enklare) språk skulle bli ”Finner sig i olika typer av fysisk hantering”.

Men hur bedömer man såna valpar/hundar som våra Queenie och Shelby, som från valpstadiet har skrikit vid fasthållning? Som har kämpat som galningar för att komma lös ur greppet och där Queenie fortfarande vid 2,5 års ålder skriker när man håller fast henne? En dominant hund? Inte det minsta (även om jag aldrig använder begreppet dominans, så har jag ju ett förflutet i den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden och vet som avses) utan snarare åt andra hållet. Queenie skaffar sig aldrig företräde i nån som helst situation, utan finner sig alltid i att vänta på sin tur. Hon tränger sig aldrig före och kollar alltid av omgivningen innan hon agerar. Shelby (hennes halvsyster) likaså, men likafullt skriker de båda halvsystrarna som attan vid fasthållning och har gjort så sen de föddes. Ett uttryck för dominans….? Hmmm…

Jag kan jämföra med Sonetti som gärna skaffar sig företräde, gärna vill ha allting först och mest. Att hålla fast henne, lyfta upp henne och att stryka henne på hela kroppen har sen 8 veckors ålder tillhört det vi haft minst problem med hos henne. Andra skulle bedöma Sonetti som en ”dominant” hund när de ser hur hon beter sig mot sina sambo-hundar, men ett test enligt Hundsport skulle alltså ha klassat Sonetti som medgörlig och ”icke-dominant” medan Queenie skulle hamna i kategorin ”dominant” – trots att vem som helst utanför testet hade kunnat se att det inte stämde!

Är det konstigt att jag är kritisk till de termer vi slänger oss med i hundvärlden?

1. Belönings- och responstanken – bli medveten om vad du egentligen belönar och ger respons till!

Din viktigaste kunskap som hundägare! Om du blir medveten om vad du ger respons till så behöver du faktiskt inte tänka på så mycket mer.

Det handlar om att inte ge hunden respons när den skäller, utan när den är tyst; att inte ge hunden respons när den vill framåt i kopplet, utan när den går i slakt koppel; att inte ge hunden respons när den kräver din uppmärksamhet eller när den stressar upp sig, eftersom det skapar ännu mer stress; trösta inte en rädd hund, då det ger rädslan respons etc. Hundlogiken är enklare än du tror!

Vad det gäller straff så måste du inse att hundar inte kan göra fel och inte göra rätt, de kan bara göra. Därför kan du bara straffa för att avbryta, inte för att hunden gjort ”fel”. En sådan ”blockeringsbrytare” kan vara effektiv i kombination med belöning – men utan belöning bör man faktiskt inte använda straff. (Att hejda och hindra hunden är inte straff, men bör ändå kombineras med belöning, annars fattar aldrig hunden vad du är ute efter.)

2. Resurstanken – människan, ägodelar, konkurrens etc.

Hunden ser dig som en resurs, en tillgång i människovärlden. Gör vad du kan för att öka ditt värde som resurs – ju fler saker som kommer genom dig, ju större blir ditt värde och ju mer samarbetsvillig blir hunden. Att ta initiativ, att träna in konster/moment, att ge mat på olika sätt, se till att hunden får röra sig etc. är saker som ökar ditt resursvärde.

Konkurrens uppstår när det finns brist på något. Vill du ha en hund som aldrig upplever konkurrens så se till att det inte finns brist och se till att den litar på att ingen människa skapar brist = tar resursen (maten, benet, leksaken etc) ifrån den. Det åstadkoms lättast genom byteshandel.

3. Förebilds- och imponeringstanken – bli medveten om vad du förmedlar och se till att du ibland imponerar på hunden!

Föregå alltid med gott exempel! Hundar lär sig genom imitationsinlärning, så ditt uppförande, ditt beteende och din inställning påverkar mycket mer än du tror. Håll dig själv lugn om du vill ha hunden lugn, är din bästa tumregel.

Ibland behöver man imponera på hunden för att den ska finna sig i människovärldens normer. Det kan handla om att hejda, hindra och hålla hunden. Var därför fysisk och envis med din hund så att den tror att du är starkare och envisare.

4. Strategi- och inställningstanken – se till att hunden skaffar sig kloka hundstrategier och en positiv inställning till omvärlden!

Vare sig du vill det eller inte så skaffar sig hundar strategier för att hantera tillvaron. Se till att du är med i utformandet av dessa strategier! Belöna det beteende du vill ha, så kommer hunden så småningom att skaffa sig just en sådan strategi i den situationen. Genom ditt fokus på belöning blir också hunden mer positiv till omvärlden, något som är viktigare än du tror.

Vill du t.ex ha en hund som fungerar vid hundmöten i koppel? Belöna alltid när hunden uppför sig, bestraffa ALDRIG (inga tillsägelser, inga koppelryck, ingenting negativt får förekomma!) och släpp ALDRIG fram hunden till andra hundar när den är det minsta stökig eller överintresserad! Se till att du ger respons åt ”rätt” beteende! Håll dig lugn och tänk på hur DU hanterar kopplet; hundmöten ska alltid ske i slakt koppel. Utrusta dig sen med tålamod, så småningom kommer hunden att använda den enda strategi i den situationen som fungerade, nämligen den strategi du tillhandahöll.

5. Farosignalstanken – ge aldrig hunden signaler som kan tolkas som FARA!

Gör inga situationer märkvärdiga! Se till att hunden lär sig att allt i människovärlden är helt normalt och naturligt. Håll dig alltså alltid lugn och ge inga signaler som får hunden att uppfatta att en situation är särskilt märkvärdig. Vissa raser är känsligare för detta än andra, beroende på arbetsbakgrund.

Att inte ge hunden farosignaler ska du tänka på vid hundmöten (att korta kopplet är en klassisk farosignal), i hallen (ju mindre du anstränger dig, ju bättre brukar slutresultatet bli), vid människomöten och vid allmänna rädslor.

6. Samarbetstanken – grunden för allt flock- och familjeliv!

Hundar är till skillnad från vargar extremt avlade på samarbete med människan. Vissa raser mer, vissa raser mindre. Ansträng dig att skapa en samarbetsallians med hunden och se till att hundens samarbetskanal alltid är öppen (straff täpper igen den!).

Ta reda på din hunds arbetsbakgrund så att du vet vilka motivationer som styr den och hur mycket samarbete den är avlad för. Utgå sedan från detta så att du inte kräver mer än hunden förmår.

7. Kommunikationstanken – tolka ALLT hundar gör såsom kommunikation!

Glöm allt snack om dominans, underkastelse/underlägsenhet etc. och tänk istället hotsignaler kontra fredssignaler. Hundar KOMMUNICERAR med varandra, ingenting annat.

De struntar i vem som bestämmer, de vill bara få ut så mycket som möjligt av tillvaron. De struntar också i vem som tar ansvar i situationer, det enda de gör är att skaffa sig hundstrategier som de tror fungerar. När du tror att du ”bestämmer” och/eller tar ”ansvar som flockledare” så använder du dig i själva verket av kommunikation i form av att ge respons till ”rätt” beteenden samt att du lär hunden människokloka hundstrategier. Konstigare än så är det inte.

8. Etologitanken – hunden är ett djur! Agera därefter.

Kom ihåg att hundar aldrig kan göra fel eller rätt, de kan bara göra – de är ju djur! Och som alla djur är de egoister – utnyttja det när du belönar och lär hunden det du vill att den ska kunna!

Kom också ihåg att lydnadsmoment och cirkuskonster FÖR HUNDEN är samma sak. En hund blir inte automatiskt lyckligare för att den blir lydigare, den har egentligen bara lärt sig några fler cirkuskonster. Men DU ökar ditt värde som resurs, stärker ert samarbete, lär den människoklokare hundstrategier samt ökar er ömsesidiga kommunikation med hjälp av att träna hunden i olika konster såsom sitt, ligg, rulla runt, gå fot, vacker tass etc.

Hunden är ett djur – ett slags gäst – i människovärlden och det är din skyldighet att anta hundens perspektiv i denna för hunden underliga värld. Hundar förstår aldrig någonsin vad vi menar, de bara lär sig vad som lönar sig!

Du har också skyldighet att ge hunden en berikad tillvaro på olika sätt. Ta reda på hundens arbetsbakgrund och ge den ett arbete som passar, helst ett nosarbete. Lär dig vad som berikar just din hunds liv!

****************************************

Dessa åtta ”tankar” är essensen i hur hundar tänker och vad de styrs av. Lär dig dem och utnyttja dem i din hundtillvaro, så blir den enklare.

Tankarna utgör grunden för den hundbok jag skriver på, som förhoppningsvis är klar under 2010.

Kanske denna viktiga kunskap är en av de större förklaringarna till de stora skillnaderna hos hundraserna? Det kanske också är en av de stora förklaringarna till varför så många hundar har problem med stress? Det var i alla fall de tankar som dök upp i mitt huvud när jag av en slump läste detta:

***************************************************

Förvärvade egenskaper, som inlärda beteenden, kan gå i arv. Det visar en ny studie på höns, gjord av professor Per Jensens forskargrupp. Höns som fötts upp med oförutsägbar tillgång på mat utvecklade ett effektivare födosök – en förändring som nedärvdes till kycklingarna.

En av hörnstenarna i den moderna genetiken och i 1900-talets uttolkning av evolutionen är att förvärvade egenskaper, som till exempel inlärda beteenden, inte kan gå i arv. 


Men på den punkten finns skäl att tänka om. LiU-forskarnas studie på höns visar att detta faktiskt sker och att det kan vara ett viktigt sätt för djur att anpassa sig till nya levnadsbetingelser. 

Redan för par år sedan kunde forskargruppen under Per Jensen visa att stressade höns fick problem med inlärningen. Samma problem uppvisade senare också deras avkommor – som inte utsatts för samma stress. 


Denna gång visar forskarna att även positiv inlärning kan nedärvas. 


Daniel Nätt, doktorand i etologi vid Linköpings universitet, födde upp höns med oförutsägbar tillgång till mat. De utvecklade då ett mer effektivt födosök på bekostnad av undersökande beteende, en inlärd beteendeförändring som gav dem bättre förutsättningar att få i sig tillräckligt med mat. 

Deras honliga avkomma uppvisade samma förändrade födosök, och oavsett kön växte avkomman bättre, blev mer socialt dominanta och hade bättre överlevnad jämfört med avkomma från höns i en normal miljö. 


Forskarna fann att aktiviteten i en rad gener i hjärnan ändrades i den oförutsägbara miljön och även denna genetiska skillnad ärvdes av kycklingarna. 

Mekanismerna för den genetiska nedärvningen av förvärvade förändringar är fortfarande okända, framhåller Per Jensen och Daniel Nätt. 


– Men fenomenet kan bidra till att förklara hur utvecklingen ibland kan gå mycket snabbare än traditionell evolutionsteori tycks förutsätta, till exempel när djur tämjs och avlas av människor, säger Per Jensen. 


— 


Kunde inte låta bli att tänka på hundstrategier på hundutställningen i Bjurholm igår. Trots regnet (ihållande!) så var det en del hundar som använde sig av sina mindre konstruktiva hundstrategier, såsom att stormskälla på andra hundar. För mig som dygnet runt lever med Belönings- och responstanken i mitt medvetande, är det så lätt att se hur hundar har skaffat sig dessa kontraproduktiva beteenden. De har helt enkelt blivit belönade genom t.ex framsläppande till den andra hunden. Belöningen har då tyvärr kommit när hunden har ”uppfört sig illa”, inte när den ”uppfört sig bra”.

Hunden tycker dock inte att den uppför sig varken bra eller dåligt, den bara beter sig. Och den har ju upptäckt att den får göra det den vill ibland när den beter sig. Så småningom – tyvärr ganska snabbt – har hunden kopplat ihop sitt stökiga beteende med hundmöten av olika slag.

Så vad gör då människorna runt omkring för att försöka få hunden att sluta med sitt stökiga beteende (som de ju i sin omedvetenhet har bidragit till att skapa)?

En del rycker till i kopplet och fyar hunden, en del tar ett grabbatag i hunden och en del försöker lugna ner hunden, ibland med klappar, ibland genom att fysiskt hålla tillbaka hunden med händerna. Vad lär sig hunden av det? Tyvärr ingenting mer än att det stökiga beteendet får en himla massa uppmärksamhet – om man inte i nästa sekund lockar på hunden och ger den en godis när den lyssnar. Allt i syfte att lära den en ny strategi och skapa en öppnare samarbetskanal.

Om människor gjorde det och samtidigt blev medvetna om Belönings- och responstanken, så skulle många hundar få en helt annan möjlighet att lära sig att kommunicera med sina artfränder!

I hundsammanhang brukar man ofta säga att det är viktigt att tala om för hunden vem som bestämmer. Man brukar också prata om att det är viktigt att hunden inte får vinna. Enligt detta synsätt så skulle det alltså vara en tävling om vem som har makten. Det kanske är det för många människor, men definitivt inte för hundar!

Jag, som levt med olika typer av hundgrupper, måste säga att jag inte förstår var man fått denna missuppfattning ifrån. Möjligtvis har man haft hundgrupper som inte varit riktigt harmoniska och därför mer fungerat som människor på ett fängelse, där den  osunda miljön och gruppsammansättningen mer eller mindre tvingar fram ett slags hierarki där någon bestämmer.

I mina hundgrupper – såväl rena familjer som ihoptvingade individer – har ingen någonsin velat bestämma över de andra. Däremot har de ALLTID försökt att få ut så mycket som möjligt av livet och ALLTID gjort som de har känt för (tills jag har övertygat dem om att det inte är ett bra beteende i människovärlden). Och då har jag ändå en ras som schnauzer, som av många anses vara en s.k. ”dominant” ras!

Innan jag går in på några exempel på hur hundfolk i allmänhet resonerar, ska jag förklara vad det handlar om när man pratar om att det är så viktigt med vem som ”bestämmer”.

VAR KOMMER ”BESTÄMMANDETANKEN” IFRÅN?

För det första tror jag att det har blivit någon slags sammanblandning mellan hur man som förälder ibland måste hävda sin rätt att vara ”den bestämmande föräldern” gentemot äldre barn som också vill hävda sin rätt, och rollen gentemot hunden. En del hundmänniskor jämför alltför ofta hundar med äldre barn eller t.o.m med tonåringar. Hundar ska aldrig någonsin jämföras med barn som nått över ”begreppsnivån”, alltså den nivå där man förstår avsikten bakom vad som sägs. Barn uppnår denna begreppsnivå ungefär vid två års ålder, men hundar uppnår den aldrig! Det är alltså helt uppåt väggarna att jämföra hundar med barn äldre än två-tre års ålder. Den enda likhet jag kan se mellan en hund och t.ex en tonåring, är osäkerheten inför omvärlden. Men hanteringen av hunden måste ändå baseras på att hunden inte har kommit förbi begreppsnivån, alltså att den inte förstår avsikten med vad du säger. Denna osäkerhet inför omvärlden hanteras bäst genom att hjälpa hunden till ett bättre självförtroende, främst genom att öva upp sin kommunikationsförmåga. Mer om det senare.

För en tvååring behöver man som förälder aldrig visa vem som bestämmer; istället vägleder och visar man vad som fungerar och vad som inte fungerar för att man ska kunna leva tillsammans. Även om man ibland måste vara konsekvent och envis för att få sin vilja igenom gentemot tvååringen, så är det fortfarande inte en kamp om vem som bestämmer utan faktiskt bara en ren inlärningsfråga. Om man är tillräckligt envis och konsekvent, kommer barnet så småningom att lära sig vad som gäller för att samvaron ska bli så trevlig som möjligt. Precis där befinner sig hunden och den kommer aldrig någonsin över den nivån! Om man har haft med barn ovanför begreppsnivån att göra, vet man att det ibland kan bli diskussion om vem som bestämmer eller inte. Hundar kommer aldrig dit.

Hundar är för övrigt inga små barn till oss, de är djur som bor i människovärlden. När den är vuxen så ska den behandlas som en vuxen. En vuxen hund alltså. Hunden är inte likvärdig dig, men den är inte heller din undersåte. Den är ett djur och du är på sätt och vis också ett djur fastän du är människa. Men din hund är gäst hos dig, för att du ville det. Respektera det och inse att hunden ofta har ett val och ändå väljer att lyda dig. Det är stort, tycker jag!

Det är alltså här det första tankefelet görs; att man blandar ihop rollen gentemot hunden med rollen gentemot äldre barn. Säkerligen kommer någon att invända att ”man visst visar tvååringar vem som bestämmer”. Jag förstår hur man tänker, eftersom det är lätt att blanda ihop den inlärning man håller på med, med ett bestämmande. Med mitt första barn tänkte jag ”ledarskap” och ”vem som bestämmer”, eftersom jag var skolad i dessa tankegångar. Det fungerade bra ur ”ledarskapssynpunkt”, men den inlärning (uppfostran) jag i själva verket höll på med kunde bli lite väl tuff ibland.  Barn nummer fyra är det absolut tjurigaste barn jag haft. Dock har jag inte tänkt ”ledarskap” och ”vem bestämmer” med henne, utan tagit allt på inlärningsnivå. Hon har ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla än sin storebror i samma ålder (barn nummer ett), likadant med de två i mitten som inte heller är uppfostrade efter ledarskapstanken.

Jag återkommer om vikten av ett gott självförtroende och självkänsla hos hundar i inlägget ”Vad vill vi med hundägandet?”.

Nästa sammanblandning tror jag har med näringslivet och betydelsen av ordet ”ledarskap” där. Jag tror också det kommer av att många hundägare har upptäckt att man inte kan tillämpa demokrati med en hund, eftersom demokrati, diktatur och auktoritet inte förekommer i djurvärlden. Där handlar det bara om vem som får mest mat och får fortplanta sig mest. När det råder brist på detta, vill säga. Däremellan råder fred och harmoni (glöm aldrig det!).

Man har upptäckt att man inte kan förhandla med en hund, att man ibland måste peka med hela handen. Det kan kännas som att man är chef över hunden och ”bestämmer” över den. En del hundägare får detta att fungera, medan andra inte kan förlika sig med tanken på att bestämma över hunden. Det finns någonstans något slags skala av bestämmande, där vissa hundägare bestämmer allt över hunden (där har jag själv befunnit mig!) till de som knappt bestämmer någonting alls. Militärtermerna som anammats inom hundvärlden ställer också till det. Ett ”kommando” är ju egentligen en order, d.v.s en uppmaning från en officer (chef) till en underlydande. Att vargar och hundar inte lever under militära förhållanden verkar många ha förbisett.

HUR TÄNKER HUNDEN?

Problemet med detta ”bestämmande” är att hunden inte riktigt är med på noterna. Den bryr sig nämligen inte om vem som bestämmer och vem som har makten, den bryr sig bara om att få ut så mycket som möjligt av livet. Hunden är inte intresserad av att vara ”chef” över dig, den vill bara ha ut något av tillvaron!

En av de viktigaste frågor hundar alltid ställer sig är ”-What’s in it for me?” Alltså, ”-Vad tjänar jag på det hela?”  – Fullblodsegoister, alltså!

Ok, invändningar igen. Om jag inte bestämmer över hunden, hur ska jag då få hundtillvaron att fungera? Hur ska jag få hunden att lyda? Hur ska jag få hunden att inte ”sträva efter ledarskapet” hela tiden om jag inte ska ”visa vem som bestämmer”?

Åh, det är så enkelt! 1. Tänk på vilka av hundens handlingar du ger respons till! 2. Öka ditt värde som resurs! (Att du sen måste tänka på några fler saker än så för att få ett fullgott hundägarskap, det är en annan sak.)

NÅGRA EXEMPEL:

Du har hört att hunden ska sitta och vänta på ett ”Varsågod” innan den får äta sin mat, för att det visar vem som bestämmer. Fel! Det gör att ditt värde som resurs ökar eftersom hunden inte får sin mat annat än genom att göra som du ber den om. Det kan vara en jättebra övning för den som har en hund som anser att man inte är en bra resurs. I annat fall är den ganska meningslös. (Se dock kapitlet om mat.)

Du har hört att hunden inte ska hälsa på andra hundar, annat än i vissa fall när du tillåter det. Det visar vem som bestämmer. Fel igen! Det visar hunden att du är en resurs, eftersom du är den som låter den hälsa på andra hundar.

Du har hört att du måste visa vem som bestämmer när du gett hunden ett kommando, t.ex när du kallat in hunden och den inte vill komma. Då måste du visa vem som bestämmer, säger alla. Fel! Om du har kallat in hunden och den inte vill komma och du inte talar om för hunden att den måste, får du en inlärning på att hunden inte måste komma. Och tvärtom, ifall du kräver att hunden ska komma till dig varje gång du ropar, får du en inlärning av att hunden måste komma till dig varje gång du ropar.

Du har hört att hunden inte får ligga i soffor och sängar för att det visar vem som bestämmer. Fel! Att hunden inte får ligga i soffor och sängar lär hunden att den inte får ligga i soffor och sängar.

Du har hört att om en hund, som får ligga i soffor och sängar, ligger där och morrar när du vill sätta dig eller lägga dig måste du antingen ta tag i hunden eller köra ner den, för att visa vem som bestämmer. Fel! Du lär hunden att det inte lönar sig att morra för att få ha soff-/säng-resursen ifred, att i den värld du har tagit in hunden i vinner man inga fördelar på att morra över resurserna.

Du har hört att du måste gå först ut genom dörren och/eller att hunden inte får gå utomhus förrän du sagt varsågod, eftersom det visar vem som bestämmer. Fel! Om du går först ut genom dörren eller att hunden bara får tillåtelse att gå på kommando, så lär sig hunden att du går först ut genom dörren och att hunden går sen, samt att den bara får gå efter ditt kommando. Övningen har ingen annan betydelse för hunden. Dock ökar du ditt värde som resurs eftersom hunden bara får gå ut genom din tillåtelse.

EN LITEN SAMMANFATTNING

Svårare än så är det faktiskt inte! Hundar är egentligen mindre komplicerade än vad folk i allmänhet tror.

Lär dig en gång för alla, att hundar inte är ute efter att bestämma eller ta över världen (eller din position i er relation, som är det synsätt man som hundägare får lära sig); de är enbart – jag säger enbart! – ute efter att tillskansa sig fördelar och tillgångar i livet som hund! Om det då råkar vara inom områden som inkränktar på dina domäner som människa, låt dig ändå inte luras utan LÄR hunden att den inte får just den fördelen eller den tillgången.

Så sluta bekymra dig om vem som bestämmer, du eller hunden. Sluta fokusera på att bli herre över hunden, hunden försöker inte bli herre över dig (även om vissa, som har fastnat i myterna om hundar, vill få dig att tro det). Sluta hålla på med en massa onödiga övningar i syfte att ”visa vem som bestämmer”, håll endast på med övningar som gör dig till en större resurs (se detta avsnitt) och övningar som du personligen som människa har praktisk nytta av! Fokusera mycket mer på vad du egentligen lär hunden, vad du egentligen belönar och vilka beteenden du egentligen ger respons till, än på någonting annat.

Kommande inlägg som relaterar till detta inlägg:

Den ärliga ilskan

Vad vill vi med hundägandet?

Relaterade tidigare inlägg:

Ledarskap

”Flockregler” i en hundgrupp

”Rangordning” i en valpkull

Ibland får jag som uppfödare frågan om vem i den aktuella valpkullen som är ”ledaren”, alltså hur ”rangordningen” är i kullen. Jag förstår frågan utifrån de myter som florerar runt hundar, men jag ska ärligt säga att jag aldrig förstått vad jag ska svara. Nuförtiden, när jag i stort sett bara tittar efter hur hundarna kommunicerar, förstår jag det ännu mindre.

Det är nämligen enbart graden av motivation som styr vilken valp som gör vad. Den som är hungrigast äter först, den som är mest leksugen leker hårdast, den som det kliar i tänderna mest för, biter mest. Och så vidare.

Att tiken (mamman) är hård och tuff mot valparna är också något jag ibland får höra. Mitt svar är alltid detsamma: Mamman är snäll på gränsen till mesig!

Hennes uppfostran består i första hand av att hon leker jaktlekar med byteshantering med valparna. I andra hand lär hon dem att kommunicera. De enda (få) gånger jag hört någon tik morra åt valparna är när de gjort henne illa, oftast med tänderna på fel ställen. Att tiken avvänjer valparna med hjälp av morrningar har jag ALDRIG sett hos de 19 kullar jag har haft. Jag tror dock att det kan hända hos kortbenta raser, eller där tiken inte har möjlighet att på ett enkelt sätt slippa ifrån valparna. Mina tikar (12 olika) har nämligen löst avvänjningen mycket enkelt; när tiken tycker att valparna diat klart så går hon bara sin väg. Kvar ligger ett antal sprattlande valpar som inte hinner ikapp sin mor. När tik och valpar fått bestämma själva har valparna varit helt avvanda vid 10 veckors ålder. Utan morrningar och tillrättavisningar.

Den som läser detta bör komma ihåg att jag har schnauzer, en ras som av vissa förståsigpåare anses ganska hård och tuff och därför alltså borde ha ett hårt och tufft klimat sinsemellan. Inget kunde vara mer felaktigt. Rasen är ganska fysisk i sina lekar, men när harmoni finns i gruppen är det lite ”tjafs”. Jag tror att vi hundägare i allmänhet måste inta ett harmoniperspektiv gentemot både våra egna hundar och andras. Ett harmoniperspektiv skulle definitivt föra hundvärlden framåt!

Just nu håller jag på att läsa en bok av Jean Donaldson som heter ”The Culture Clash”. Den är på engelska och den absolut mest svårlästa bok jag läst på engelska – men det är samtidigt den absolut i särklass bästa hundbok jag någonsin läst! Äntligen får jag läsa en hundbok där författaren till 100% utgår ifrån att hunden också är ett djur och ska behandlas som ett sådant. Att hundar inte förstår vår avsikt och därför inte heller begriper vår uppfostran (de kan bara lära sig vad som är säkert respektive farligt!). Att hundar inte gör saker för att ”trotsa” eller för att ”hämnas”, de gör saker för att de vill göra dem – de är ju hundar!

Om boken hade varit lättare att läsa hade jag rekommenderat den till alla. Men nu har ju till och med jag – som läst ganska många fackböcker på engelska – problem med att läsa den. Men är du ännu duktigare på (amerikansk) engelska än jag, eller inte rädd för att inte förstå alla ord och allt raljerande så är det en fantastisk bok du får läsa!

Det finns så många meningar och stycken i denna bok som är användbara för min egen bok ”Skippa ledarskapet – en befriande hundbok!” att jag knappt kan sovra. Hon skriver så kärnfullt om hundars innersta natur och hur hundar tänker, att man bara gapar.

Veterinär Ian Dunbar, som skrivit förordet till boken, skriver träffande om hundars tankar och därmed också om kärnan i The Culture Clash: ”… ‘can I eat it, chew it, urinate on it, what’s in it for me’ philosophy.” Alltså, ‘kan jag äta det, tugga på det, urinera på det, vad tjänar jag på det’-filosofin. Mer komplicerade än så är faktiskt inte hundar!