KOPPEL

(del 3)

7. Halsband satta bakom öronen på hundar är ett gammalt knep i utställningsvärlden för att få tillfällig ordning på bångstyriga hundar i ringen. Det fungerar oftast förvånansvärt bra och gör koppelhanteringen enklare. När halsbandet åker ner på halsen igen är hunden dock likadan som förut…

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden bra strategier och bra beteenden i koppel genom att belöna bra beteenden.

8. Hunden lär sig snabbt att i första hand lyssna på kopplet! I andra hand kanske till och med att BARA lyssna på kopplet…

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös! Kommunicera enbart med röst och händer, INTE via kopplet!

9. Kopplet blir en belöning på mer än ett sätt: När det tas av/knäpps bort belönas det beteende som hunden just då uppvisar. Är det då ett mindre lyckat beteende, t.ex allmän stökighet, så belönas ju precis det! När kopplet tas på blir det samma belönande effekt på det beteende hunden har just då. Om hunden drar i kopplet och släpps fram, belönar kopplets framsläppande att hunden drar. När man har kopplet kort och släpper det långt, blir just det framsläppandet också en belöning för hundens beteende just då. En hund som dras undan från en annan hund blir en belöning för den hundens beteende, särskilt ifall den var ute efter att skapa avstånd, t.ex morrade…

BOTEMEDEL: Tänk alltid på vad du gör, tänk alltid på vad du belönar! Släpp bara fram hunden när den beter sig bra, koppla bara lös hunden när den är lugn! Försök förekomma hunden, så att du belönar hunden med kopplet INNAN den har hunnit stressa upp sig.

10. Kopplet skapar frustration. En enorm frustration! Ofta är hundar värre i kopplet, just för att de blir frustrerade. Ju mindre tillåtande man är, alltså ju mer man håller tillbaka hunden med hjälp av kopplet, ju mer frustrerade blir de.

BOTEMEDEL: Det intressanta är att ju mer en hund får göra, ju mer man släpper efter på kopplet (i tid! Hunden ska INTE ha hunnit stressa upp sig, då är du för sen!) ju mindre vill den göra….

11. Hundar pratar dåligt i koppel. Spända koppel ger ett ännu sämre språk. Lägg till ovanstående om morrning (avståndsökande signal) som ofta resulterar i att den andra hunden dras undan, eller att den morrande hunden dras undan, så har du svaret på många hundars inlärda koppelstrategier gentemot andra hundar. Plussa på vetskapen om att kopplet ofta (extremt ofta!) ger hunden farosignaler, så blir det inte så svårt att förstå att hundar reagerar negativt i koppel.

BOTEMEDEL: Träna hunden att inte dra i kopplet, så att den inte spänner kopplet när den vill prata. Se också själv till att kopplet är slakt när hunden pratar. Eller sätt på hunden en sele, så kan den prata bättre. Då får DU se till att kopplet inte spänns!

Jag som studerar andra hundägare och deras hundhavande hela tiden, fascineras av att hundar ändå finner sig i den koppelhantering som görs. Att de gör det är faktiskt ett bevis på hundars inneboende snällhet. Annars skulle de inte stå ut med människans fullständigt oetologiska koppelbeteende, som ofta skapar mer problem än det löser.

I samma stund som du börjar agera som om hunden är lös fastän den är kopplad, är du på god väg mot att bli en naturlig hundägare! Och om du sen börjar tänka på vad du EGENTLIGEN belönar, så är du nästan framme – så enkelt är det faktiskt!

KOPPEL

(del 2)

VAD FINNS DET DÅ FÖR PROBLEM MED KOPPEL?

1. Hunden får farosignaler via kopplet. Vartenda koppelryck, varje kortande av kopplet, varje bestraffning och korrigering skapar i själva verket farosignaler för hunden. Genom koppelrycken så dramatiserar vi den situation vi vill få ordning på och ger hunden signaler om fara – ofta innan faran ens inträffat!

BOTEMEDEL: Sluta använda dig av farosignaler; ryck inte till dig hunden i någon situation, dra den inte till dig, håll inte tillbaka den med hjälp av kopplet, korta inte in kopplet. Låtsas som att hunden är lös och lär den att lyssna på dig!

2. Koppelryck och alla typer av kommunikation via kopplet ”täpper igen” samarbetskanalen hos hunden. Om det är en ras med en liten samarbetskanal så går det jättefort; är det en ras med större samarbetskanal (mer avlad för samarbete) tar det lite längre tid. De som förespråkar koppelkommunikation (oavsett mjuk eller hård inriktning) håller ofta på med hundraser som är avlade på samarbete och som därigenom har stor samarbetskanal som är svårare att ”proppa igen”.
BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös, prata med den, lär den att lyssna på din röst istället för på kopplet.

3. Hundar som tar i mer när det tar emot, hundar som har mycket kämpa-glöd, drar ofta lika mycket tillbaka när man kommunicerar via kopplet med koppelryck, segdragning, ”fiskning” etc.

BOTEMEDEL: Koppelträna! Lär hunden att inte dra i kopplet, genom att stanna när hunden drar. Skaffa ett ”transport-set” som du transporterar hunden i när du inte orkar eller har tid att koppelträna, helst en sele eftersom hundar kommunicerar bättre i sele.

4. Många hundar lär sig att bete sig på ett sätt i koppel (ofta dåligt) och ett annat när de är lösa (ofta bra). Då kan man säga att hunden har lärt sig en koppelstrategi, som ofta är mindre lyckad. Det är dessa hundar som ser ut som om de har ”koppelallergi”.

BOTEMEDEL: Låtsas som att hunden är lös. Dra inte undan hunden, locka på den istället.

5. Koppel är egentligen fullständigt oetologiskt. Hundar håller inte varandra i koppel och de pratar inte genom ”snören”. Att människor gör det är i och för sig en helt annan sak, som man skulle kunna godta ifall man såg att hundar köper koppelkommunikation fullt ut. Alla hundar med ”koppelallergi” är emellertid bevis för att hundar inte förstår koppelkommunikation på det sätt vi gör det på. Alltså är det lika bra att betrakta koppel som oetologiskt och alltid låtsas som att hunden är lös.

BOTEMEDEL: Låtsas att hunden är lös. Sätt en sele på hunden.

6. Koppel i kombination med halsband är mest problematiskt. Halsbandet trycker mot struphuvud och sköldkörtel, vilket inte omöjligt påverkar thyroid-produktionen negativt. Det i sig gör hunden mer stressad än nödvändigt. Dessutom är halsband en mycket större ”trigger” (igångsättare och påhejare) än vad en sele eller nosgrimma är.

BOTEMEDEL: Sele! Antidrag-sele för stora hundar, alternativt nosgrimma.

(Stryphalsband är i detta fall det värsta redskapet av alla, eftersom dess enda syfte är att strypa åt runt hundhalsen. Åtstramningen åstadkoms inte bara av hunden, utan också av människans dåliga koppelhantering vilket är väldigt orättvist mot en hund som inte kan välja halsband. Att göra hunden så känslig för trycket runt halsen att den aldrig drar är väl ok (jämförbart med ”mjuk mun” inom hästeriet), men de flesta människor klarar inte detta utan drar och sliter i hundens stryphalsband utan eftertanke. Det är också ironiskt att det finns stryphalsband som inte skadar hundens päls, då ju själva tanken med ett stryphalsband är att strypa åt runt hundhalsen och snudd på skada hunden. Men pälsen skonas ju i alla fall…)

Den tredje och sista delen kommer att avhandla fortsatta koppelproblem. Missa inte!

”Hund genomskådar ledarskapsträning

Enligt ledande hundforskare är hundar ungefär lika smarta som tvååriga barn. De förstår i snitt över 150 ord och klarar av att tänka väldigt beräknande. För lite mat kan de till exempel lura både hundar och folk.

Nu har amerikanska veterinärer vid University of Bristol funnit att jyckar också är för kloka för förtryckande hunddressyr.

Veterinärerna har studerat hundars flockbeteende och funnit att de inte alls, vilket ofta påstås, är ute efter att klättra på rangskalan i sin familj. De kan därför döma ut så kallad ”ledarskapsträning”, hunddressyr som tillämpar dominansmetoder som att trycka ner eller skrämma hunden. Det leder inte till lydnad, menar forskarna. Snarare till ångest, rädsla och aggressivitet hos hunden.

Källa: Journal of Veterinary Behaviour, Clinical Applications and Research.”

Apoteket nummer 4 2009 sidan 21

Inget behöver tilläggas! Mina insikter har till och med bevisats i oberoende studier!

Mycket passande hade Hundsport två artiklar om koppel i nummer 11 -09! En händelse som såg ut som en tanke, då jag redan hade skrivit detta inlägg i stort sett klart innan Hundsport kom!

Detta inlägg kommer i tre delar.

KOPPEL

Koppel förtjänar ett eget kapitel, inte minst för att vi människor har så svårt att hantera det på ett för hunden bra sätt.

Jag gillar hundkoppel! Använder det själv väldigt ofta, främst som livlina, eftersom jag inte kan ha mina hundar lösa efter bilvägen där vi oftast promenerar. Jag gillar också att inte alltid behöva kolla var mina hundar är, utan veta att de befinner sig i andra änden av kopplet. Så hundkoppel är verkligen ett jättebra redskap för att hunden inte ska bli överkörd, när man enkelt behöver hålla reda på hunden och när man behöver knyta fast den. Men det är ett helt värdelöst redskap för att kommunicera med hundar, och ändå är det på det sättet vi oftast använder koppel!

Att koppelhantering är en svår konst ser man så fort man tittar på hundägare. Det rycks, det slits. det ”fiskas” och det segdras. Allt i tron att hunden ska bli lydigare. Till och med professionella hundtränare rycker och sliter i kopplet, som om kopplet är någon slags telefonledning till hundens medvetande. Skickliga hundtränare får ändå kontakt och kommunikation med hunden, men ”vanliga” hundägare som rycker och drar i hunden åstadkommer oftast en hund som inte lyssnar. Hunden lär sig helt enkelt att lyssna på kopplet istället för människan. Man kan ju tycka att det inte spelar någon roll, men det gör det!

Innan jag går in på problemen med koppel och koppelhantering, vill jag bara berätta att det finns sätt att slippa alla koppelproblem och ändå fortsätta ha hunden kopplad:

Låtsas som att hunden alltid är lös!

Så enkelt är det! Det är inte ens svårare än det låter, det är bara en omställning i tanken som behövs! Kopplet är en livlina, inte ett kommunikationshjälpmedel. Kopplet finns enbart för att du ska veta var du har hunden. I övrigt är hunden ”lös” i din fantasi. Vilket innebär att du måste börja peta i hunden istället för att rycka i kopplet, att du måste tala om för hunden när ni ska gå vidare istället för att dra i den, att du måste sluta stå och smårycka (”fiska”) i hunden i tid och otid samt att du måste sluta rycka i kopplet när hunden drar. Och så vidare.

Del 2 handlar om problemen med koppel. Missa inte det!

Jag har gått följande huvudutbildningar för att till slut titulera mig  hundpsykolog:

1. Valputvecklingskursledare 1987
2. SBK-instruktör 1988
3. Intro-kurs 1996
4. Instruktörsutbildning 1996 – 1997
5. Hundfriskvårdsutbildning 1997
6. Etologikurser 1998
7. IUPH (~ InstruktörsUtbildningProblemHund) 1999 – 2000

Utöver detta har jag varit på ett tiotal helgkurser och liknande, samt ett otal antal föreläsningar. En av de viktigaste har varit Ingrid Lingmarks kurs om hundmöten och hundsnällhet (läste hennes bok 1997 och fick en enorm aha-upplevelse). Turid Rugaas har också betytt mycket för mitt sätt att jobba som hundpsykolog.

Min hundsyn och mina hundmetoder baseras i första hand på forskning och studier, i andra hand på egna studier och egen erfarenhet av nästan 20 hundar och nästan lika många hundgrupperingar. Att vara hunduppfödare är definitivt en tillgång i jobbet som hundpsykolog!

Vill du bli Hundpsykolog?

Anders Hallgrens ”Hundpsykolog-utbildning” har numera övertagits av Hundutbildningsgruppen (David och Maria Selin). Deras utbildningar rekommenderas! Ring 0472-40066 eller maila till hundutbildningsgruppen@svkyutb7.se.

Jag har gått följande väg för att bli Hundpsykolog, men om den utbildningsgången är aktuell vet jag tyvärr inte. Prata med David eller Maria om detta.

1. Intro-kurs (numera Hund3); 8 dagar
2. Instruktörsutbildning (numera Hundkursledarutbildning); 6 helger + hemuppgifter + specialarbete
3. Hundfriskvårdsutbildning; 5 helger + hemuppgifter + specialarbete
4. IUPH (~ InstruktörsUtbildningProblemHund); 5 helger + projekthund+ hemuppgifter + specialarbete

Enligt mig är det en stor fördel om du har mycket förkunskaper med dig i bagaget. Utbildningen ger mer om du kan relatera till egen erfarenhet. Förutom allt du får lära dig om hundar, får du även lära dig att tänka själv och inte anamma allt som sägs och skrivs om hundar!

Det råder delade meningar om huruvida ”hundpsykolog” är en bra titel eller inte. Personligen tycker jag att titeln snabbt talar om vilket yrke jag har, men jag hade föredragit att ”hundbeteendekonsult” hade varit den benämning som användes redan från början. ”Hundägarcoach” tycker jag också är en ganska bra titel, men när man säger den så greppar inte folk riktigt att det är hunden jag förstår mig på, då tror de att jag bara riktar in mig på hundägarna. ”Hundcoach” tycker jag  däremot är en urusel titel, eftersom man absolut inte coachar hunden! Man coachar hundägarna att förstå hunden, att förstå hundens psykologi och etologi. Bara där kan man hjälpa till. Så jag tycker nog ändå att ”hundpsykolog” är en ganska bra benämning på ett viktigt yrke!