Läser i Hundsport 9/2009 om ett valptest, där man ska kolla om valpar är sociala, dominanta eller skygga. Blir alltid lika frågande när man använder begreppet ”dominant” som det vore en egenskap. Etologiskt betyder ju dominans ”att skaffa sig företräde”. En ”dominant” individ är således en som skaffar sig företräde, en som tar för sig på andras bekostnad. Så långt är jag med i den etologiska retoriken och håller med. Dock med reservationen att den individ som i vissa situationer skaffar sig företräde framför andra (=är dominant) i andra sammanhang mycket väl kan stå tillbaka för andra individer, alltså inte vara dominant. Vilket för mig – som ogillar det maktspråk som har skapats av dessa etologiska termer – lika väl skulle kunna uttryckas som att en ”dominant individ” är ”en individ som är väldigt motiverad att få sin vilja igenom”. En beskrivning som säger vad det handlar om på ett mycket mer konkret sätt, utan att man behöver snärja in sig i definitionen av ordet ”dominans” (som ju alltid tolkas olika).
Och så läser jag då Hundsport om ”dominanta valpar”. Man testar fasthållning, social dominans (läs: beröring av hela kroppen!) samt lyftning för att ta reda på grad av dominans hos valpen. Och då börjar jag fundera…
Jag har schnauzer som ”min” ras. Jag har haft rasen sedan 1986 och jag älskar den! Jag tycker att den är lätt att ha att göra med, även om jag vet att den svarta varianten upplevs som ”svårare” än peppar- och saltvarianten som jag har. Men bland många hundmänniskor så anses schnauzern som allt annat än en nybörjarras, eftersom de kan vara ”dominanta” enligt många hundmänniskor. Bara så att den som läser vet att jag utgår ifrån en ras där flertalet skulle kunna bedömas som ”dominanta” vid ett valptest. (I min värld är schnauzern bara en ras som gärna tar för sig av det livet har att erbjuda!)
När jag läser kriterierna för dessa tre ovanstående testpunkter, så kan jag konstatera att de flesta av de valpar jag fött upp skulle hamna i bedömningskategorin ”Accepterar lätt människor som ledare”, alltså utan någon högre grad av ”dominans”. Vilket på mitt (enklare) språk skulle bli ”Finner sig i olika typer av fysisk hantering”.
Men hur bedömer man såna valpar/hundar som våra Queenie och Shelby, som från valpstadiet har skrikit vid fasthållning? Som har kämpat som galningar för att komma lös ur greppet och där Queenie fortfarande vid 2,5 års ålder skriker när man håller fast henne? En dominant hund? Inte det minsta (även om jag aldrig använder begreppet dominans, så har jag ju ett förflutet i den ”ledarskapsfixerade” hundvärlden och vet som avses) utan snarare åt andra hållet. Queenie skaffar sig aldrig företräde i nån som helst situation, utan finner sig alltid i att vänta på sin tur. Hon tränger sig aldrig före och kollar alltid av omgivningen innan hon agerar. Shelby (hennes halvsyster) likaså, men likafullt skriker de båda halvsystrarna som attan vid fasthållning och har gjort så sen de föddes. Ett uttryck för dominans….? Hmmm…
Jag kan jämföra med Sonetti som gärna skaffar sig företräde, gärna vill ha allting först och mest. Att hålla fast henne, lyfta upp henne och att stryka henne på hela kroppen har sen 8 veckors ålder tillhört det vi haft minst problem med hos henne. Andra skulle bedöma Sonetti som en ”dominant” hund när de ser hur hon beter sig mot sina sambo-hundar, men ett test enligt Hundsport skulle alltså ha klassat Sonetti som medgörlig och ”icke-dominant” medan Queenie skulle hamna i kategorin ”dominant” – trots att vem som helst utanför testet hade kunnat se att det inte stämde!
Är det konstigt att jag är kritisk till de termer vi slänger oss med i hundvärlden?
No related posts.